– Jag vet inte hur jag ska göra. På ett sätt är det jättejobbigt.
Vi träffas mellan två lektioner i Petrus Magni skola i Vadstena. Musiken är avklarad, snart är det dags för matte.
De som kan hennes släktband vet att hon är halvsyster med Stina Blackstenius, Vadstenatjejen som faktiskt upplevde samma sak i högstadiet, innan hon valde idrott och bestämde sig för att satsa på fotboll.
– Det är skönt att ha någon så nära som vet hur jag känner. Vi pratar ganska mycket om det och jag har frågat hur hon visste vilket val hon skulle göra. Hon var lika osäker som jag är nu, men har sagt att när valet väl ska göras brukar det liksom falla på plats av sig självt.
Hon är mitt uppe i handbollsäsongen med Vadstena HF. Fotbollen är tillfälligt lagd på is. Men för någon månad sen upplevde hon några sällsynt hektiska dagar då det blev tydligt hur duktig hon är i båda idrotterna.
Först var hon kallad till ett läger med F 15-landslaget i Göteborg dit 44 spelare från hela landet samlats under förbundskapten Ulf Kristiansson.
– Jag tyckte det gick ganska bra och var nöjd med vad jag presterade.
Direkt efter det åkte hon till Nyköping där det var dags för Sverigecupen, ett slags SM för distriktslag, i handboll. Och där gick det ännu bättre.
Efter avslutad turnering blev hon uttagen i All Star-team, dit en spelare på varje position togs ut. Hon blev utnämnd som turneringens bästa högernia.
– Det var väldigt kul. Oväntat tycker jag, men väldigt kul.
Än så länge har sporterna gått hyfsat att kombinera, men det har blivit allt svårare med åren.
– Jag tycker framförallt den här senaste säsongen att det blivit tuffare. Vi tränar fyra pass i veckan med handbollen nu, plus match, och jag vill gärna ha ledigt minst en dag i veckan för att bara ta det lugnt. Vara med familjen eller med kompisar.
Nina säger att hon haft god stöttning från sina ledare, inte minst i handbollen, att inte tvingats välja idrott.
– Ludvig (Carlsén), vår tränare i VHF, har alltid sagt att jag ska välja det som känns roligast för dagen. Han har aldrig pressat på och det har känts skönt, för det blir lätt att man känner sig ”skyldig” annars, att man liksom sviker de andra i laget.
Nu under hösten har hon börjat titta sig om efter olika gymnasium och bland annat sökt till Riksidrottsgymnasium i handboll i Göteborg där hon också varit och provspelat.
– Jag får i dagarna reda på om jag gått vidare till nästa steg i uttagningen.
När det gäller fotbollsgymnasium har hon inte tittat lika noga.
– Inte än. Kanske ska jag göra det sen. Det vi nu söker är ju bara preliminärt, den definitiva ansökningen kommer ju senare.
För hon är noga med att påpeka att hon ännu inte valt sport.
– Jag har bestämt mig för att jag vill läsa ekonomisk linje. Det är allt jag vet just nu.
Nina tror att hennes dubblerande med två sporter gynnat varandra, att hon blivit bättre i båda tack vare det.
– Tekniskt tror jag det, absolut. Det är ju bollsporter båda två. Sen har jag också längtat till handboll när det blivit mycket fotboll ett tag, och tvärtom. Kanske hade man tröttnat om man bara hållit på med en sport hela tiden. Det har inte jag hunnit med att göra, säger hon och ler.
Hon säger att hon känner igen forskarnas påståenden, att distriktslag i för tidig ålder kan betyda tidig utslagning.
– Det har man ju hört då och då, att de som inte kom med i Östgötalaget valde att sluta eller göra nåt annat. Det tycker jag är jättesynd. Man håller ju på med det här i första hand för att det är kul, inte för att alla måste bli elitspelare.
