Malmö HK toppar handbollsligan – och Linköpingsklubben RP är fortfarande topplagets största plantskola. Adam Lönn har flyttat vidare till tyska Stuttgart och Jim Andersson håller numera till på kanten i Ystad, men Filip Berentsen har tillkommit och nu är även Hampus Nygren tillbaka.
De trivs med livet i landets tredje stad.
– När jag pratade med Stian (Tönnesen, tränaren) första gången berättade han att Adam sagt till honom att alla talanger kommer från Linköping. Lite kul att det blivit en RP-koloni här, säger Filip Berentsen och hugger in på semlan på tallriken.
Vilket lag det skulle bli om alla flyttade hem.
– Ja, man får höra det ibland.
Och?
– Just nu trivs jag bra här. Vi har ett bra lag och målet är att gå till SM-final. Det är en stad som är lätt att trivas i. Det är fint med alla parker, man har havet nära och man kan cykla överallt. Jag tror inte att jag behövt trampa i en enda uppförsbacke sedan jag kom hit.
Han ler.
När Sporten träffar honom är det en träningsledig dag. Det blåser (det gör ofta det) och Filip Berentsen hittar ett undanskymt och trevligt fik i centrala stan. Två meter långe och hundra kilo tunge 26-åringen tog steget upp till högsta serien med Varberg förra våren, men flyttade vidare till Malmö.
Han har en något brokig och skadefylld karriär bakom sig.
För inte så många år sedan var han inställd på att lägga av.
– Nja, jag pausade lite. Det var inte så roligt att ha ont hela tiden. Men så körde jag igång med Linköpings lejon och fick upp intresset. Det blev en ny sväng till RP och efter den säsongen kände jag att ”fan, man kanske ska ge det en chans”. Ska det bli något med handbollen är det dags att göra något.
Sedan dess: ett år i Västerås, ett i Drott, två i Varberg och nu första året i Malmö, där han främst slåss med landslagsmeriterade Viktor Östlund om platsen som storskytt till vänster.
– Successivt har det gått bättre och bättre för varje säsong. Nu, under hösten och vintern, har jag fått spela lite mer än vad jag hade trott, men du vet hur det är. Mycket vill ha mer även om det är tuff konkurrens.
– Det har varit en krokig väg, men jag har nog alltid trott att jag har på den här nivån att göra. Att jag vill visa för mig själv och andra vad jag kan. Nu har jag hamnat här så på något sätt blev det rätt, säger Filip Berentsen, som bor tillsammans med flickvännen Frida och nyligen börjat plugga på IHM Business school.
Nästa steg?
– Klart att det är en dröm att bli proffs. Absolut. I Spanien, Tyskland eller Frankrike. Det har jag drömt om sedan barnsben. Men redan nu har jag tagit ett stort steg uppåt med Malmö. För inte så länge sedan spelade jag i skogen i Alstermo. Nu har vi varit i Berlin och på Island och vid sidan av handbollen fått uppleva vattenfall, vulkanstenar och laguner. Det är coolt.
Han var en talang i unga år och berättar att han triggades av hur många ifrågasatte hans storlek.
– Jag fick ofta höra att ”han kan inte vara 93:a och kan bara skjuta”. Det fick mig att vilja göra allt annat och visa att jag inte bara var en stor luns. Jag tror att det bidragit till att jag blivit mer mångsidig och explosiv.
Han tar sista biten av semlan och sista slurken av teet.
– För några år sedan såg jag en dokumentär om MMA-fajtern Alexander ”Mauler” Gustavsson. Han pratade om att ”tänk att du kommer hem till jul och polarna undrar hur det har gått. Kan du då säga att du verkligen gjort vad du kan för att lyckas?”
– Det fick mig att tänka efter. I Varberg gick jag upp tjugo i sex för att hinna till gymmet innan jobbet. Tränade extra hela tiden, drack ingenting. Det känns bra att veta att jag gjort allt, säger Filip Berentsen.