– Det var roligt och så höll jag alltid i gång. Jag tog aldrig något uppehåll, förklarar Lillemor sin maratonkarriär.
Linköping av i dag 2018 är en stad späckad av elitidrott, särskilt på lagsidan. Mängder av lag kämpar om SM-guld i olika sporter.
Det var annat för 30 år sedan, när Linköping ofta hånades som Sveriges sämsta idrottsstad. Det var handbollen som var undantaget, framför allt Saabs herrlag med profiler som Pierre Thorsson, Per Claudius och Jan-Lennart Olsson, men också RP:s damlag var ett stabilt och populärt lag i högsta serien.
– Då var det stort med handboll. Det var mer folk på Saab, men jag kommer ihåg att vi hade jättemycket folk på nån seriefinal också, säger Lillemor Steen.
Det var RP:s höga nivå, och goda renommé som elitlag på 1980-talet, som förde Lillemor Steen till Linköping.
Hon växte upp i Nyköping där hon var en idrottstalang, duktig i både handboll och fotboll. Som 23-åring värvades hon till RP 1986.
– Jag hade flera andra alternativ, som Stockholm, Västerås och Karlstad, men valde Linköping. Ett bra lag här och nära hem. Landslagsledare ville också att jag skulle spela i en elitklubb, säger hon.
Steen spelade även fotboll i Kenty, men elitsatsningen var i RP.
– Det var en landskamp i Linköping, jag gjorde min debut mot Holland. Det var där RP upptäckte mig, menar hon.
Nio landskamper gjorde hon totalt, spelade på vänsterkanten i landslaget och blev spelfördelare och mittnia i RP. Mellan 1986 och 1993 spelade hon för RP i högsta serien innan laget åkte ur.
– Vi vann Svenska cupen och fick spela Cupvinnarcupen. Vi gick till semifinal där det tog stopp mot ett bulgariskt lag. Det är de matcherna jag minns bäst.
Vem är den bästa tränaren du haft?
– Jag vill säga två som satte prägel på mig. Tobba Larsson och Olak Brunnström.
Den bästa spelare du spelat med?
– Helene Widström. Men där fanns många bra spelare i RP.
Hur kommer det sig att handbollen tappade sin status i Linköping, som flaggskepp för stans idrott?
– Det var när LHC klev upp i hockeyn som handbollen petades ned. LHC var så duktigt på att sälja reklam, det blev svårt för andra då. Jag tror att det var mer hockeyn än innebandyn som tog över från handbollen.
Varför har handbollen minskat sin roll?
– Svårt att säga, men lagen ligger ju inte i toppen längre. RP har ju gott om ungdomslag, och har bra verksamheter, men hockeyn får en större ekonomi i det. Sedan upplever jag att skolan tar mer av ungdomars tid i dag, de lägger inte lika mycket tid på en sport. Dessutom finns andra intressen, många tjejer vill ut och resa. På min tid var handbollen det enda i stort sett. Enda uppehållen jag gjorde var när jag fick barn.
Lillemor Steen är verkligen en kulturbärare och uttröttlig slitvarg för RP. Genom decennier har hon varit det, ungefär som Patrik Spångberg i bandyn i Motala.
Upp till 45 år spelade hon i A-laget och ända till 54 års ålder blev det B-lagsspel i division 2. När lagkamraterna byttes ut bestod Lillemor Steen, ofta kännetecknad av en hel del knäskydd runt benen.
Vad är det bästa som idrotten har gett dig?
– Gemenskapen. Att få prestera i ett lag, när man gör det tillsammans. Jag har fått bra vänner tack vare idrotten. Jag kan sakna försäsongsträningen också, när man ger allt ihop.
Hur har du klarat dig från skador?
– Jag var väl bra på att ta smällar. Men jag har opererat knäna.
Lillemor Steen var även med och drog i gång Linköpings Lejon och tog där damlaget från fyran till tvåan. Men det fanns ingen ekonomi för ettan, och till slut var både hon och klubben inkluderade i RP igen.
Hur har spelet handboll förändrats?
– Spelet är mer tekniskt och går mycket fortare. Men jag tycker alla lag spelar på samma sätt. På vår tid förr hade vi många fler kombinationer.
Nu nästa säsong är det första gången på nästan ett helt liv som Steen inte ska ha något lag, och varken spela eller leda.
– Men jag har sagt att jag kan göra något, vad som helst. Vi får se vad det kan bli, säger RP-ikonen.
Mer tid ska det bli till golfen, samma sport som brorsan Anders Steen, det gamla NHL-proffset i Winnipeg, hittat på ålderns höst.
– Brorsan kommer jag aldrig att slå, men jag ska spela mer golf, säger hon.
Den andra brorsan, Tony Steen, var också en idrottskille som aktiv i bland annat rally och bowling, och föräldrarna var sådana där idrottsföräldrar som ställde upp jämt.
– De skjutsade oss överallt och har alltid varit på mina matcher, även på senare år, berättar Lillemor stolt.
Släkt med hockeyspelaren Thomas Steen också?
– Nej, men det var lite roligt att det kom en Steen efter en annan till Winnipeg, säger handbollstjejen.
Vad hoppas du på i framtiden?
– Inget särskilt. Jag önskar bara att få vara frisk, jag försöker leva här och nu, säger Lillemor Steen.