Eller egna laget förresten. Med åtta barn och snart 14 barnbarn får Carina ihop två kompletta lag med avbytare och allt.
Hon skrattar gott.
– Vi har så himla roligt när alla syskon och kusiner träffas. Jag och min man har mycket plats hemma på tomten och det spelas boll i alla möjliga former då kan jag lova. Jag är helt övertygad om att det finns minst en lovande handbollsspelare i gänget.
För du säljer väl in sporten till de yngsta?
– Absolut. Jag pratar varmt om handboll med alla. Det är kalaskul!
Den egna karriären var kort med kärnfull. Carina flyttade med sina föräldrar till Mantorp när hon var nio år gammal och några år senare drog hon och kompisarna i hop ett lag. En granne till en av tjejerna hade lite handbollskunskaper och ställde upp som tränare.
– Vi var inte så bra, men vi hade väldigt roligt.
Sedan kom barnen i tät följd och Carina lade skorna på hyllan. Kärleken till den klisterkladdiga bollen förde hon dock vidare i familjen. Samtliga barn, fyra tjejer och fyra killar, har spelat eller spelar fortfarande.
Tomas till exempel, en av sönerna, är målvakt i Sollentuna.
– De kommer hit och möter Mantorp i början av november. Då blir det trassligt. Vilket lag ska heja på?
Mantorp har tidigare försökt engagera Carina som ordförande i föreningen, men hennes politiska uppdrag som gruppledare för Folkpartiet i Mjölby har satt käppar i hjulet.
– Jag ville inte sitta på två stolar, det kunde ju faktiskt komma upp frågor om elitstödsbidrag och annat och då vill jag inte riskera att prata i egen sak. Därför sa jag nej.
Men förra året tackade Carina för sig i partiet efter 22 år på gruppledarposten. Därmed blev det fritt fram att ta föreningens klubba.
Vad blir det första du tar tag i?
– Tja, det kan väl vara bra att ha en gammal tant i täten kanske. Jag tror att de vill ha mig till att hålla ordning på mötena och att jag ska dra nytta av mina kontakter. Jag väljer mina strider, men samtidigt är jag inte rädd för något. Man sätter sig inte på mig, men man kan heller inte imponera på mig. Jag har varit med så länge att jag kommit fram till att det inte finns en människa i världen som är värd mer än någon annan.
Hur översätter du det till föreningsvärlden?
– Alla är lika viktiga. Man tar inte en seger i ett lag om man bara ser den som gör flest mål och inte den som springer som en tokig på kanten.
Och på tal om att arbeta tillsammans kommer Carina jobba hårt för att idrottsföreningarna i Mantorp ska göra gemensam sak i frågan om en ny träningshall.
– Jag menar inte att vi ska bilda en enda stor förening, men jag tycker att vi ska bearbeta kommunen tillsammans. Vi i handbollen samsas om halltiderna och det räcker inte till vare sig för oss, innebandyn, gymnastiken eller fotbollen. Kommunen vill att Mantorp ska växa, men då måste man erbjuda mer än bara bra boende. Om det är trångt i hallarna nu, hur ska det då bli om ett par år när ännu fler barnfamiljer kommer hit? Här hoppas jag kunna göra nytta, om inte annat så genom att skriva medborgarförslag.
På fredag börjar seriespelet för herrlaget i division 1. De är klubbens flaggskepp som inte bara ska göra ordföranden och övriga ledare stolta genom att vinna matcher utan dessutom vara förebilder för de yngre spelarna.
– Toppen är viktig för de små ser de stora och vill göra som de, säger Carina.
Så hur går det i serien?
– Vi vinner. Jag vet att andra skakar på huvudet, men jag tycker att målet alltid måste vara att bli bäst. Vad ska man annars träna så mycket för?