Idrottshallen i Berga är fylld av liv och rörelse när två gymnastikgrupper tränar samtidigt. På en madrass sitter den 19:e pristagaren av Correns pris och instruerar ungdomarna som är i olika åldrar. Hon heter Sara Andersson, är snart 27 år, och har varit ledare i Nikegymnasterna sedan hon var 13-14 år. När hon får reda på att hon ska på Topp 100-galan i Konsert och kongress på fredagskvällen för att ta emot priset blir hon chockad och mållös.
– Jag har fortsatt som tränare eftersom det är så kul att få hålla på med det som jag älskar. Det är också kul att se tjejerna utvecklas, säger Sara och pekar på en av sina gymnaster:
– Tjejen du ser där är 16 år. Henne har jag haft sen hon var åtta. Grunden ligger helt enkelt i att det är kul att få dem att utvecklas i något som de älskar lika mycket som jag.
Hon ler stort och kollar ut över hallen för att se om träningen flyter på, samtidigt som hon blir intervjuad.
Drygt 14 timmar i veckan tränar hon sina grupper hos Nikegymnasterna. Tiden är dock någonting som hon ibland har svårt att lyckas få ihop med jobbet som sjuksköterska. Hon har löst det genom att jobba en hel del nattpass.
– Det är perfekt att jobba natt en lördag för då slutar jag sju på söndagsmorgonen och sedan kan jag gå direkt till T1-hallen från jobbet. Där har vi en soffa på läktaren som jag kan sova i tills träningen börjar några timmar senare. Sedan håller jag i träningen och går hem och sover lite till. Det är perfekt, förklarar Sara och skrattar.
Hur orkar du med det?
– Jag har inte svårt för att somna konstiga tider på dygnet så det brukar lösa sig ganska lätt, säger hon och ler.
Dock handlar inte hennes engagemang bara om idrotten i sig. Något som lyfts fram av föräldrarna och de aktiva ungdomarna är hur hon får sina gymnaster att växa som människor och komma ihop som grupp. Till exempel har hon anordnat läger i T1-hallen endast för att barnen ska lära sig att sova borta. Vid flera tillfällen har hon bjudit hem de dryga 30 gymnasterna hem till sig i sin lilla lägenhet för att kolla på de stora mästerskapen tillsammans.
– Vi har en bild på när vi var i min lilla etta som jag bodde i tidigare. Nu bor jag dock i en tvåa och där har vi också varit några gånger. Jag bjuder ofta hem dem när det är stora tävlingar som till exempel EM i truppgymnastik. Då passar vi på att ha lite laghäng. Det är kul för dem att få se volter på en ännu högre nivå, förklarar Sara.
Trots att det är en lagidrott hon håller på med är det lika viktigt för henne att se individen. Till exempel har en av tjejerna skadat ett knä allvarligt under en tävling. Efter det tog Sara initiativ till att göra ett individuellt träningsprogram åt den skadade gymnasten under rehabtiden.
– Vi vet att det är en lång rehabperiod på grund av skadan och vill ju att hon ska vara kvar. Då passade jag på att lägga ihop ett träningsprogram åt henne. Det är ju lättare att komma tillbaka om man håller resten av kroppen igång även om knät inte funkar som det ska, säger Sara och skrattar till innan hon fortsätter:
– Varje individ räknas i ett lag. En person blir inte ett helt lag utan man måste hjälpas åt och se alla i gruppen.
Även om hon redan nu, trots sin unga ålder, varit aktiv som ledare i drygt 14 år har hon inga planer på att sluta.
– Jag tycker det är svinkul och har svårt att se mig själv utan gymnastiken. Sen skulle jag sakna de här om jag slutade, säger hon och pekar ut över gymnasterna i hallen.
Är förhoppningen att ta de här trupperna du har nu ut till ännu större tävlingar?
– Ja, men det hoppas vi. Vi har inte de mest optimala hallarna för vår sport här och kämpar ganska mycket för att få ihop tillräckligt bra träningar. Det är svårt med de förutsättningarna vi har. Kommunen har sagt att de ska bygga en hall som är anpassad för truppgymnastik, men planerna för den har pausats nu, säger Sara och tar ett djupt andetag.
– Många här har ambitioner att gå upp på en högre nivå. Just nu är det några som kör ungdoms-SM som är den högsta nivån de kan köra på i sin ålder. Men vi satsar, tränar och ser var vi kommer någonstans.
Och efter den här träningen ska du alltså åka och jobba natt?
– Yes! Vi slutar 20.00 här och jag börjar 20.45, säger hon och ler.