– Det här är så roligt. Man får så mycket energi av att vara här. Gymnasterna är så härliga, säger Pia.
Pia Eneström är Motalatjejen som började med gymnastik på 70-talet men blev rädd och slutade gympa för att istället bli ledare under en period. Efter gymnasiet bar det av upp till Stockholm där hon studerade på Kungliga tekniska högskolan. Hon blev kvar i huvudstaden och bildade familj. Idag bor hon i Danderyds kommun, strax norr om Stockholm, tillsammans med sin man och de har tre döttrar, 26 år, 25, år och 22 år.
– När de äldsta blev 5-6 år började man fundera på om det fanns något för dem att göra. För mig var det enkelt att säga gympa, det kräver ingen speciell utrustning utan det handlar om att man ska komma till en hall där utrustningen finns. Det är inte så mycket mer än ett par shorts och ett linne. Men precis som i många andra föreningar stod barnen i kö. Men de som blev ledare i en grupp fick ta med barnen på köpet, så jag blev det.
2004 var det dags för yngsta dottern Hanna, som har Downs syndrom, att börja med gympa. Men det fanns ingen grupp för henne. Pia blev irriterad och ringde till Enebybergsgymnasterna, som har mottot om att alla ska kunna vara med. Hon var fulladdad med argument men samtalet blev ett antiklimax men också början på något som varit en del av hennes liv sedan dess.
– När Hanna föddes blev det lite jaha vad gör vi nu då, det fanns ju ingen gympa för henne. Jag träffade två andra föräldrar som också har barn med Downs syndrom, de sa "du som har hållit på med gympa och kan det där, kan inte du starta en grupp". Jag tänkte det kanske jag kan samtidigt som jag var lite arg för det är ju självklart att även de här barnen ska kunna gympa.
– Jag var ju redan inne i Enebybergsgymnasterna och läste på deras hemsida att de skulle ha gympa för alla. När jag ringde var jag beredd på att behöva bråka lite. Men istället blev de jätteglada och sa att det var helt underbart och att de äntligen kunde säga att de var en förening för alla.
Engagemanget de senaste 19 åren har nu uppmärksammats stort. Den 5 maj på parasportgalan i Göteborg delade Radiosporten ut sitt stora parasportpris för första gången någonsin, ett pris där eldsjälarna bakom paraidrotten uppmärksammas.
– Det var så himla häftigt i Göteborg. Att vara på en parasportgala, man blir ju imponerad. Jag träffade bland annat skidåkarna Zebastian Modin och Ebba Årsjö som är elitidrottare, det är inte alls samma sak som det jag sysslar med, det här är ju min vardag snarare.
En stund in i intervjun börjar det dyka upp gympasugna ungdomar i hallen där vi träffar Pia. In kommer Alice, Linnea, Arvid och Axel, som direkt försöker brotta ner Pia. Gympakillen Vincent visar upp en plakett där det står "EG 10 år", ett bevis för hans tio år långa gymnastikkarriär. Till sin hjälp har Pia för dagen ledaren Linda, Liv och dottern Moa.
– VI är mellan fyra och sex tränare i ett gäng som hjälps åt. På tal om det här finns det ledare eller inte. Maja, min äldsta tjej, har varit ledare och då har det varit kompisar till henne som frågat om de inte får hjälpa till som tränare hos oss för det verkar som himla kul. Det har hela tiden fyllts på.
Pia talar mycket om den energi och glädje som hon får från deltagarna, vilket märks genom både skratt och pepp. När gymnasten Alice, 16 år, springer fram och hoppar på trampetten för att sedan göra en kullerbytta brister hon först ut ett skratt därefter ropar hon "Bra Alice". Gymnasten svarar med att sträcka på sig i en pose likt en OS-atlet för att sedan springa tillbaka.
När träningspasset är avslutat och Pia går mot bilen flödar orden ur hennes mun.
– När man började med det här var det många som pratade om att det var viktigt att stärka deras självkänsla. Men om man har hört dem. De säger själva att de är bra. Vi hade gymnastikuppvisning nyligen och de showade, sträckte ut händerna. De är så härliga. Har man haft en tung dag på jobbet och är lite trött så kommer man hit. Återigen man får så mycket energi av dem, säger hon.
Nu har hon gjort 19 år som ledare men något slut på ledarskapet ser hon inte än.
– Jag kommer nog inte kunna sluta med det här, säger hon och brister ut i ett jättestort leende.