– Vi tränar fyra gånger i veckan så det blir tolv timmar totalt på en vecka, mycket mindre än de andra finalisterna säger Lina.
Moa instämmer:
– Det är väldigt lite jämfört med resten av våra konkurrenter. Men för oss är det så viktigt att hinna med livet utanför träningen också. Det kan man inte göra om man ska satsa på OS och måste träna så mycket.
Även om tolv timmar är lite jämfört med deras konkurrenter är det alltjämt ett imponerande antal timmar som Lina och Moa spenderar i T1-hallen.
– Vi peppar varandra väldigt mycket att fortsätta, ibland med att skicka inspirerande videoklipp på Instagram eller Youtube. Men även i den större träningsgruppen på trettiotalet gymnaster får vi en hel del social gemenskap. Jag tror det är viktigt med just det sociala de stunder då det kan vara svårt att motivera sig, säger Lina.
Artistisk gymnastik inkluderar fyra moment, barr, hopp, bom och fristående och är den gren inom gymnastiken som ofta förknippas med exempelvis Tv-sändningar från just OS. Det är en sport som ställer tuffa krav på styrka, rörlighet och balans.
– Om man inte är stark nog så klarar man inte av att hålla sig uppe samtidigt som man ska förflytta sig eller rotera åt ett visst håll, konstaterar Moa.
– Förr i tiden var det ännu tuffare. Då var man tvungen att hålla på med alla fyra grenar samtidigt. Nu kan man välja om man bara vill köra en gren på tävling och på så sätt kan man exempelvis göra som Moa gjorde när hon hade ont i knät. Bara tävla i barren, säger deras tränare, likväl Moas mamma, Malin Hammar Henriksson.
Hur gör de då för att lyckas träna till sig denna imponerande styrka?– Det är väldigt mycket styrketräning och mycket fokus på bålstyrka. Vi kör bara med den egna kroppsvikten, men det blir riktigt tungt ändå, säger Moa och kommer även med ett litet tips för den som vill närma sig gymnasternas bålstyrka:
– Repklättring med benen i pik är nog den tyngsta övningen, annars hänger vi ofta i ribbstolar och drar benen upp till tårna. Då känns det garanterat i bålen.
Utöver gymnastiken läser Moa till läkare på Linköpings Universitet medan Lina snart lämnar stan för en utbytestermin i Iowa, USA.
– Tyvärr har jag inte hittat någon gymnastiklokal i närheten av min skola så kanske är detta slutet på min gymnastikkarriär. Fast samtidigt så vet jag att jag inte kommer att hålla mig från gympan. Jag får fort abstinens och kör ofta volter hemma i trädgården och så, säger Lina om framtiden.
Vägen in till gymnastiken gick för Moas väg genom mamma och mormor som bägge varit aktiva inom sporten.
– Det blev därför naturligt för mig att börja i en barngrupp när jag var tre år och sedan börja tävla vid sex års ålder, men sen har verkligen inte mamma varit den som pushat. Utan det är jag som verkligen velat ägna mig åt gymnastiken. Det var nästan så att mamma försökte övertyga mig om att byta till konståkning istället, ler Moa.
Lina å andra sidan har en barndomskompis att tacka för introduktionen till gymnastiken:
– Jag hängde på en vän när jag var fem år och då främst i truppgymnastik. Sen började jag med artistisk gymnastik först när jag var nio vilket är jättesent inom gymnastiken.
Trots, eller kanske tack vara relativt få träningstimmar, så lär vi nog se både Moa och Lina syssla med gymnastik i framtiden.
– Vem vet, att träna andra tycker jag är roligt och kanske vill jag pröva att vara domare, avslutar Moa.