Ju längre dagen led blev det allt blötare på sina ställen i skogen.
Som vid kontroll 134 som starkt påminde om en oljeplattform i nordsjön när torsdagens prövningar var slut.
Kontrollen satt visserligen på höjden strax före målet. Men i en sänka på berget och till den sänkan sökte sig inte bara de tävlande utan också det vatten som fanns i närheten. Det blev minst sagt lerigt. Så lerigt och gyttjigt att en del löpare nästan sögs fast och tycktes dras ner i underjorden.
-- Vad i helvete, frågade sig Stellan Ahnström från Forserum när han fick se var kontrollen stod.
Det var många som pratade högt och som uppenbarligen inte gillade placeringen av kontrollen.
-- Oh, fy fasen, sa Regina Svensson från Hyltebruk.
-- Blötjäveln, sa en manlig löpare vars nummerlapp var så smutsig att siffrorna inte syntes. Men på hans ryggtavla stod Söderhamns sparbank skrivet.
-- Som for to år siden, då forsvant kontrollen helt till slutt, sa en glad norska.
-- Scheisse, sa en tysk.
-- Satan, sa en svensk.
-- Herre Gud, här ska man ju bada, sa Siv Alm från Ljusne-Ala OK, men det slapp hon när hon lutade sig mot en stor sten intill och sträckte fram högerarmen så långt hon kunde och nådde kontrollen utan att blöta ner sig det minsta.
Å andra sidan var hon redan blöt eftersom det var blött överallt i skogen efter nattens och morgonens regnväder.
-- Oh, shit, beklagade sig en engelsman.
-- Asch, sa en schweizare.
-- Oh, käre vän, utbrast Kirsten Langaard från Säffle.
-- Det var värst, konstaterade Karin Renberg från OK Kolmården.
-- Where are we, frågade Tanja Hochstrasser från Schweiz.
Finskan Eija Sulavuori sa inte ett ljud. Ändå blev hon helt nerstänkt i ansiktet när en ung vettvilling hoppade jämfota ner i gyttjan så skiten stänkte vida omkring.
Håkan Gustafsson från Boxholm sa heller ingenting, men fick lite problem nere i vattnet och var nära falla omkull. I sista stund hittade han fotfästet.
Det tappade i stället Dan Norin från Kungälv.
Schwopp, schwopp, sa blötan och drog ner honom.
Samma sak hände Leo Åkesson från Härlöv.
Men en orienterare ger sig inte så lätt. Ner i skiten, upp ur densamma, stämpla, och iväg. Det är så de gör.
Om de kommer rätt, vill säga.
Lotta Granholm, Linköpings OK, kom fel. 134:an var inte hennes. Hon kom uppifrån bergskammen, tittade ner i sänkan, såg stenen, såg kontrollen, läste numret, och försvann. Bara för att komma tillbaka från andra hållet efter någon minut och utbrista:
-- 134, va fasiken?
Klubbkamraten Roger Stigson hittade också till kontrollen. Till sig själv sa han:
-- Fel, det var 134.
Järfällalöparen John Collyer skrattade när han såg vad han skulle ner i: you want me to swim?
Kontrollen svarade inte. Skakade inte ens på sig. Bara stod där så som en orienteringskontroll alltid står i skogen. Med den skillnaden att den här stod i vatten. Gyttja. Kontroll 134 var en utmaning. Den lockade och väntade.
Ett par löpare fick den på fall. Och när den fjärde femdagarsdagen var över togs skärmen och kontrollen bort från sin plats i höjdsänkan och skogen återgick till sin vardag.
En snigel gled i blåbärsriset.