Tror inte på vad jag skriver, att det hänt, att det kunde hända. Men det är sant. Mental kollaps, blackout eller bara att allsvenskan kom lite för nära för ÅFF-spelarna, att allsvenskan nästan kändes som en verklighet?
Det går att spekulera.
Och det kommer att spekuleras.
Själv tittar jag än en gång i mitt anteckningsblock. Jag hade inte skrivit fel. Där står 4-3 hårt präntat.
Ofattbart.
Det var så här: ÅFF och Häcken hade bjudit oss på en underbart roande match. Och östgötarna imponerade och briljerade. Ricardo Santos hade varit en Zlatan en Ronaldinho, ja, en starkt lysande stjärna på topp i ÅFF-anfallet och själv sysselsatt fyra hårt arbetande Häckenförsvarare. Mittfältet med Marinho och Kristian Bergström första hand var planens eleganter och mittbackarna Erik Moberg och Johan Niklsson så allsvenska i sitt spel som två svenska mittbackar bara kan vara.
Och ÅFF i ledningen med 3-1, matchklockan hade just passerat 80 minuter när Santos lägger upp bollen på straffpunkten, han har själv blivit fälld och en bit därifrån vandrade Mattias Östberg av planen, utvisad.
Då kom vändningen.
Santod missade straffen och nio minuter senare och med en spelare mindre på planen hade Häcken gjort tre mål, gått från 1-3 till 4-3.
ÅFF-kollapsen var fullständig.
Undrar vad Sven-Agne Larsson tänkte på i sin himmel? Sven- Agne var med och startade Häcken, men han var också guldtränare i ÅFF under 1970-talet.
Jag tror att han trots allt grät en tår för ÅFF.
Ralf Edström, en av 1612 på läktarna, sa: en av de värsta genomklappningar jag sett.
Så var det nog.
Jag har själv aldrig sett något liknande.
Drömmen om allsvenskan kan nu ha blivit till en lång och jobbig mardröm fört ÅFF-spelarna. Nio hemska minuter som kommer att spelas i repris i huvudet om man n u skulle falla bort på mållinjen.
Ett råd: glöm, glöm snabbt.
Än är inte spelet slut. Redan på lördag, efter matchen mot Qviding, kan ÅFF vara med igen. Det skiljer bara tre poäng upp till Assyriska på andraplatsen och en poäng till Häcken på kvalplats.
Jag tror inte Häcken eller Assyriska tar fullt i de fyra återstående omgångarna.
Men utan den mentala kollapsen på Rambergsvallen hade allt sett mycket bättre ut.
Själv har jag bara en fråga: hur kunde det hända?
Något svar lär jag aldrig få.