Hästar är inte som andra djur, utan en särskild sort för sig. Många är de också, så många att det är omöjligt att komma ihåg alla man mött. Ändå har jag bara mött ett fåtal om man jämför med vad tävlingsryttare möter. Och rider.
Jag är i Göteborg. På något som kallas Göteborg horse show med tillhörande utställning Euro Horse och vart man än vänder sig så har man hästen framför ögonen. Eller något som hör till hästen och den värld hästägare och ryttare lever i. Och det är ganska mycket.
Min första häst var Juno, en stor och kraftig ardenner på Bjälbrunna utanför Norrköping. På hans breda rygg kunde vi sitta hela familjen. Kunde, sa jag. Vi gjorde det inte, utan vi barn nöjde oss med att sitta en och en med benen så brett isär att byxorna sprack och vi ådrog oss en benställning som för all framtid skulle bekymra läkarvetenskapen.
Min andra häst var Sarabo och det var 1986. Dåvarande arbetskamraten May Ström på Corren ägde hästen och lät mig prova på inför en stundande nybörjartävling. Det höll på att gå åt skogen, men just före densamma hindrade ett staket och Sarabo ställde sig nästan upp på bakbenen. Jag vet inte riktigt var jag befann mig, men i alla fall inte i sadeln. Och stackars May blev så rädd att hon höll på att skratta på sig. Än räddare blev mina döttrar som ramlade ner från staketet och sedan aldrig började med ridsport.
Sedan var det en jag inte minns, det var en brun, och den var rund och go och from som ett lamm och gick runt, runt, i ett långt rep på Segorps gård någonstans åt Klockrike till. Lisbeth Andersson höll i andra änden av repet. Och kan man tänka sig, jag satt kvar.
Bara för det fick jag någon dag därefter besöka Susanne Nyman, numera Axén, på Linköpings ridhus i Ånestad och hon visade hur ja skulle bära mig åt för att få hästen att gå både framåt och bakåt. Hennes blivande man Lars-Olov "Loa" Axén tittade in en gång, men skakade på huvudet och gick. Jag tränade en vecka. Inte varje dag, men några gånger blev det och varje gång på hästen med det fina namnet James. Han kunde springa, han. Och han gjorde det så fort att han skötte allt tävlande själv. För en ovan ryttare gällde det bara att hålla sig fast, så klarade han resten.
James vann sedan en i vissa kretsar än i dag berömd tävling i Himmelstalundshallen i Norrköping. Med mig på ryggen. Otroligt var det och det är sant att det fortfarande kommer fram människor till mig och frågar: var det inte du som vann den där tävlingen i Norrköping 1986?
Blygsamt och lätt rodnande svarar jag då: jo.
Tävlingskarriären var utstakad. Vi skulle kunna ha blivit något för världscupen, James och jag. Tror jag. Men i stället skakade vi hand, eller hov, och tog adjö. Han av journalistiken, och jag av ridsporten.
Fyra år förflöt. Det blev 1990 och ryttar-VM i Stockholm. Inför VM försökte Corren tänka ut allt som finns att tänka ut om hästar, och då hamnade jag på ridläger i Öknehult utanför Kisa. Tre dagar i solskenet vid Stensjön. Tre dagar med hästen Baylis som tog med mig på den ena fantastiska turen efter den andra. Vi skrittade. Vi galopperade. Vi hoppade. Vi red uppför hygget upp mot Gäddefall och det var gudomligt att förflytta sig över riset på det eleganta och faktiskt bekväma sättet.
En massa år passerade igen. Tills jag satt upp på en brun och tog ridborgarmärket. Det låter svårt, men med rätt instruktion så blir det mesta lätt och Mariette Norling i Östra Tollstad hade inga större problem att lotsa mig runt.
Sleipner var nästa häst, min senaste. Han flög inte fram som den åttafotade gudahästen, men han var en trevlig prick och islandshäst hos familjen Tapper i Kolmården. Sleipner var det till och med lätt att rida. Ja, lätt och lätt, men allting är ju relativt och jag ramlade inte av. Inte ens i den konstiga hästgångarten tölt.
Och nu är jag i Göteborg och träffar de stora hästarna. Kändisarna. Det finns sådana. Som Malin Baryards Butterflip Flip. Eller Helena Lundbäcks Mynta. Och Rodrigo Pessoas Baloubet de Rouet. Hästar som är så vana vid fotografer och skrivande journalister att de nickar igenkännande och som vet att hålla huvudet så att det gör sig bra på bild. Och som kan prata.
Tjena, Jörgen, jaså är du här i år igen? Vad tycker du om tävlingarna? Hoppade jag fint? Sprang jag som förra året? Är jag inte vacker?
Det finns folk som kan prata också. I telefon. Några sådana satt på tåget ner till Göteborg och de pratade i munnen på varandra så att vi som inte kunde undgå att höra hade svårt att minnas vilka ord som hörde till vilket samtal.
Vi har flera projekt på gång, vill du vara snäll att säga åt Ingemar, hej det är jag, att våran häst ska starta på V5 på Romme i kväll, det blir väl klart i september, han ska stänga av poolen, det var din kusin, han är förstarankad, vi har passerat Skövde.
Här erinrar jag mig just några väldigt snälla hästar jag mött, men som jag inte suttit på. Däremot kommer jag ihåg dem. Ellen Sterve i Norsholm hade en. Det kan ha varit Nova Nyans. I alla fall var hästen så kelsjuk att den var rent besvärlig för fotografen Bernt-Ola Falck. Och ute hos Johanna Johansson i Kåvetorp där Givaldi visade sig vara en väldigt trevlig bekantskap, även om Jan Christer Persson inte ville ha sin kamera renslickad.
Sport- Cnorren