Känner ni? Det doftar. Vår. Hur luktar den? I Göteborg kan jag tala om att den doftar idrott. Till och med för en som bara vet lite, lite grand om Göteborg som idrottsstad betyder blotta ankomsten att det poppar upp idrottsminnen ur hågkomstens rabatter. Och då doftar det.
Fotboll! Det är klart att det luktar fotboll i Göteborg och både Nya och Gamla Ullevi står som jättesolrosor och prunkar i vårsolen. De flesta av minnenas blommor är förstås blåvita som IFK Göteborgs färger eller rödblå som Örgrytes eller grön-svart-randiga som GAIS-tröjor. Men fotboll i Göteborg är så mycket mer, det är Häcken och Frölunda, det är landskamper, och stan är också säte för världens största ungdomsturnering i fotboll, Gothia cup. Fotboll är kultur och namn som aldrig lämnar stan är Gunnar Gren, Bebben, Fölet, Agne Simonsson, Torbjörn Nilsson, Glenn Hysén, för att nämna några.
Våren är en härlig tid. Då är vintern slut och håll med om att det känns en smula besynnerligt att ishockeyn fortfarande håller på. Även om det är otroligt spännande med kval och SM-slutspel (med Frölunda, så visst luktar det hockey också i Göteborg), så tycker jag att hockeyn borde vara slutspelad åtminstone någon vecka innan fotbollsallsvenskan startar. Det sägs att det börjar ett VM i hockey också om någon månad. Andra får gärna bry sig, jag gör det inte.
Ett annat vårtecken i Göteborg är hästtävlingarna i Scandinavium. Världscup i såväl hoppning som dressyr och körning. Fast jag hade ju gärna sett att tävlingarna kunnat hållas ute i solskenet. Och då hade det doftat mer i stan.
Jag gillar doften av häst. Det påminner om barndomen. Landsbygden. Vi bodde vid en stor gård med massor av hästar. De var stora som hus, tyckte man. Ibland frustade de till åt en och man inbillade sig att de sa nåt. Vad visste man aldrig och när man sprang in till mamma för att fråga så visste inte hon heller. Då sprang man ut igen och samma häst frustade på nytt och nickade med huvudet och såg ut som om den skrattade. Det blev till att springa in igen och fråga en gång till. Och så där höll det på.
Orientering är en annan idrottsdoft om våren även om den sällan uppträder i stan. Det är den där doften av tallbarr och granris blandat med en snabb förnimmelse av svett som passerar en när man fattat posto ute i skogen för att som reporter titta på en kontroll.
Och sen är det tallbarr och granris igen en lång stund, och så svett, och mera svett efter så långa rader av löpare att man undrar om man hinner hem till middagen. Skogens folk har lustiga ljud för sig också: det är klafs och klet och klibb och andhämtning så häftig att granarna barrar.
Idrott, och häftiga fritidssysselsättningar doftar förstås alltid.
Det blir ju så eftersom man svettas. Och det finns idrotter där utövarna väldigt sällan tvättar sina grejer. Jag vet själv hur det är.
Mina fotbollsbenskydd luktar rent ut sagt för jävligt. Varje gång jag använt dem lägger jag dem i garaget i väntan på att de ska torka så att jag kan tvätta dem. Och så glömmer jag dem till nästa gång. Då fler korpspelare är som jag så innebär det att åskådare, om nu nån skulle få för sig att gå och titta på korp, kan få en doftchock.
Även den som hälsat på i ett omklädningsrum för ishockeyspelare vet vad jag menar. Det är en sur doft av benskydd och annat som ligger som en vägg mellan utövare och besökare och som kan ge oss nutida en vink om hur det doftade, rent osade i forna tiders textilfabriker. Det är ju därför som invånarna i Norrköping kallas för surbullar, och har ingenting att göra med att de skulle vara sura. Tvärtom.
En Norrköpingsbo är alltid glad och trevlig. Utom när hans eller henneslag förlorar i idrott. Det glömmer aldrig en äkta Norrköpingsbo. Tro mig, jag är född och uppvuxen där.
Även i Norrköping luktar det idrott. Det doftar fotboll som i Göteborg. Och basket som i, ja som i vad då? Jo, som i fjärde klass när magistern Åke Björk bytte ut handbollen på gymnastiken och vi fick spela med en jättestor boll i stället och kasta den i en korg. Det heter basket, sa han och bildade Hageby basketklubb som sen blev Dolphins.
Det har luktat mycket ishockey i Norrköping, men den vinden har kantrat över åt Linköping. I den relativa stiltjen i Norrköping existerar dock ännu en vindpust som samlar sig för en anstormning. Den har ingenting med stans duktiga ryttare Malin Baryard och Helena Lundbäck att göra, men det ser ut som mer än en tanke att den vindpusten heter Hästen Hockey. Så visst luktar det häst också i Norrköping.
Det gör det för övrigt i hela Östergötland, ett riktigt hästlandskap.
Släpp hästarna loss, det är vår.
Sport- Cnorren