Det räcker med ena handens fingrar för att räkna upp de LHC-are som spelade slutspelshockey i Scandinavium. Resten var lika passiva och loja som alla andra i hallen. Aldrig har jag upplevt en sämre Frölundapublik, 9 299 personer och de flesta helt tysta.
Segt på isen och segt i hallen, det vill säga drömläge för gästande LHC att ta täten i den här kvartsfinalserien. Med bara en gnutta attityd hade klubben vunnit matchen under ordinarie tid. Nu väntade man i 55 minuter, tills bara fem minuter återstod, vilket räckte till att rädda oavgjort och en chansartad förlängning.
Men väl där gled Jaroslav Hlinka på sitt sedvanligt långsamma, nonchalanta sätt tillbaka i hemjobbet och lät lagkamraterna sköta skitjobbet. Då gjorde Niklas Andersson avgörande 4?3.
En stjärna behöver tydligen inte slita. I alla fall inte en stjärna med 71 på ryggen. Hlinka, vars kroppsspråk kanske var det som sövde Göteborgspubliken, borde titta mer på sin svenska motsvarighet, Tony Mårtensson, och se att det går att kombinera offensiv skicklighet med defensivt slit. Mårtensson var en av få LHC-are med attityd i 63 minuter och 32 sekunder.
Jag har tidigare under säsongen trott mycket på LHC. Mest tack vare att man hade två kanonkedjor, två kanonuppställningar i power play. Allt det föll med Patrik Zackrissons skoteräventyr i fjällen. När LHC:s första power play inte lyckas har man inget mer att stoppa in. I övrigt består laget bara av spelare som har till uppgift att slita. Inte att tackla, för i så fall missköter de sitt jobb å det grövsta, men sliter gör de, Carlsson, Eriksson, Karlsson, Emvall och allt vad de heter.
Zackrissons skada fick mig omedelbart att börja tvivla på LHC:s guldchanser. Jag tror fortfarande LHC går vidare från kvartsfinalen, mest för att Frölunda är ett så förvirrat lag i egen zon. Ända sedan Ulf Dahlén tog över laget har Frölunda agerat som yra höns i egen zon och i bara farten förvandlat Johan Holmqvist till en dussinmålvakt.
Sätter man bara en gnutta press på göteborgarna, kanske till och tacklar nån gång, så blir de skärrade till max.
Långt sämre lag än dagens LHC har vunnit SM genom tiderna. Jag menar då det LHC jag ser på pappret.
Däremot har inget lag vunnit SM genom att bara försöka lira, utan att smälla på och spela fysiskt.
Det är bara nån vecka sedan jag undrade om LHC var redo att jobba till sig segrar, när liret inte fungerar. Jag tvivlade på det då och jag tvivlar inte mindre på det nu.
På lördag kväll har hela Linköpings HC chans att ta revansch.
Spelarna givetvis, men också supportrarna som stannade hemma i stort sett mangrant på torsdagskvällen.