Tanken var god, smått genialisk faktiskt. Men människans ytterligheter gick inte att förena. Av konstellationen Weiderstål/ Bendelin återstår bara den förstnämnde när Linköpings HC i höst ska försöka göra resultat av en satsning som fått hockey-Sverige att häpna.
I går fick Torgny Bendelin kicken.
Det är chockerande på sitt sätt - ja, att det kommer nu. Så sent. Vi trodde nog lite till mans att de interna stridigheterna var lagda åt sidan, att LHC-styrelsen skulle ta fördelarna med ett så olikt tränarpar och inte lyssna till skitsnacket i korridorerna.
Men så var det inte.
"Butter" Bendelin får gå och "vackre" Weiderstål tar över hela ansvaret.
Jag är inte så säker på att valet är så klokt.
Mats Weiderstål är en härlig kille. Glad och spontan. Han är säkert en duktig tränare också. Jag har inte hört motsatsen i alla fall.
Och spelarna gillar honom.
Det är just det sista som skrämmer mig. En tränare ska banne mig inte vara älskad och bundis och bästis med alla. Jag har sett modellen praktiserats på nära håll och när spelarna väl tagit över gick det förstås åt helvete. Hemska tanke.
Framtidsutsikterna hade förmodligen inte varit bättre om bara Bendelin hade stannat. Han lever för sin ishockey och kan i umgänget med spelarna vara ett riktigt surkart. När ishockeyn pressat honom för hårt har det också märkts att han fått slita med sig själv för att vara i balans.
Jag kan tänka mig att livet varit oerhört pressande för honom efter det omskriva brevet där spelarna krävde hans avgång. Ett brev som jag dessutom tror hade mycket sanning i sig och som i sin anonyma feghet bara hade ett syfte: att bli av med Torgny Bendelin.
Vem som skrev det kan man bara gissa.
De må ha bra betalt tränarna, men prestationskraven i elitserien är oerhört stora och kan knäcka även det starkaste psyke. I det fallet är det inte mycket folkrörelsestuk kvar i de publika idrotterna.
Därför såg en egentligen vansinnig kombination av mänskligheten så genialisk ut. Där olikheterna var så markant framträdande att jag fick för mig att det kanske var den perfekta lösningen på ett team. Torgny och Mats, arbetshästen och finliraren.
Undrar om Mats orkar ikläda sig båda dresserna?
Det behövs i LHC i högre grad i dag än i går när stjärnorna nu börja trycka på i satsningen mot en SM-final.
Stjärnorna blir ju flera och flera för varje vecka, men knappast ödmjukare till sin omgivning.
Ensam är stark, heter det. Skitsnack.
Nu får Weiderstål stå även för de djävliga besluten och det kan vara ödsligt ensamt.
Oj, även VM-hockey kan vara kul, dramatiskt och spännande. Ett tag i alla fall. Nu höll det inte hela vägen för Tre Kronor i turneringens bästa match, semifinalen mot Slovakien.
2-2 vid full tid, 2-2 efter ett livfullt sudden death, sen tog det stopp, sen förpassades Tre Kronor till bronsmatchen.
Och landslagscoachen Hardy Nilssons turneringsfacit blev ännu dystrade.
Big ice hockey är nog kul, men något vinnarspel har det sannerligen inte visat sig vara.
En seg VM-turnering blev därmed än segare och finalen mellan Slovakien och Ryssland lär inte bli någon publiksuccé. Ryssarna som kom till final med gnetishochey och en vinstlott i straffskyttet mot Finland, som var det bättre laget, underströk med all tydlighet att ishockeyn inte är som förr. Sovjetiskt klapp-klapp har förbytts till ryskt sarg ut.
Ingen publiksuccé precis.
Tre Kronor såg annars ut som finalister i drygt två perioder. Behärskade tillställningen och ledde med 2-0 när man lät Vladimir Orszagh komma direkt från utvisningsbåset och göra mål.
Det har blivit många fatala misstag under Hårde Hardys ledarskap.
Vad det nu kan betyda?
Med det var Slovakien inbjudet i matchen. Och hade dessutom fräckheten att ta över i slutperioden.
Tyvärr räckte inte Tre Kronors överlägset bästa spel under turneringen hela kvartsfinalen ut.
Backen Magnus Johansson hade annars en härlig kväll.
Spelade bländande långa stunder och var tillsammans med Kim Johnsson bästa back. Kedjorna höll ihop bra med Ulf Dahlén och Kristian Huselius som de mest framträdande. Däremot floppade NHL:s stjärnskytt Markus Näslund och var inte ens i närheten av att göra mål.
Inte ens i den avslutande straffslagningen.
För Tre Kronor väntar nu bronsmatch mot Finland i kväll. Kul i och för sig, men det var nog inte riktigt så det var tänkt med tanke på den kaxighet både spelare och ledare visat upp i både attityd och i ord.
Kanske det har snackats lite för mycket om VM-guld och för lite om vad som fordras för att nå dit?
Vilket jag tror.