En mästare gör entré. Trängseln är stor och sorlet är påtagligt. 1900-talets bäste idrottsman Muhammad Ali får ögonen att växa och öronen att spetsas på ett hundratal journalister. Han sträcker upp sin hand och det blir tyst. Knäpp tyst.
Vad han säger går inte fram. Han hörs inte, hans tal är obegripligt.
Den siste store professionella tungviktsboxaren fängslar med sitt leende men ängslar med sin sjukdom, Parkinsons sjukdom.
Jag mötte honom i Sydney under OS.
Det var stort. Hela kroppen rös. Men det var samtidigt beklämmande.
Den rörligaste, den gapigaste och det snabbaste boxningstungviktaren som världen har skådat satt nu framför mig och darrade. Han fick hjälp i allt av sina livvakter och med talet av sin hustru Lonnie, hans fjärde hustru.
I går fyllde "den störste" 60 år.
Jag hade min karriär samtidigt med Ali, eller Cassius Clay som han är barndöpt till. Min egen karriär betydligt blygsammare förstås, men ändå.
Han var ingen stor idol till en början. Imponerande på sitt sätt, men hans totala avsaknad av ödmjukhet fick mig att äcklas. Att ha som mål att förnedra människor ingick inte i min idrottsfilosofi.
Så var det på den tiden: en del älskade och andra hatade honom. Han lämnade ingen oberörd.
En första tanke som Cassius Clay gav mig var hur likt han boxades Ingemar Johansson i OS-finalen i Helsingfors 1952. Ingemar blev diskvalificerad för sina undanglidningar, Clay blev världsberömd och myntade uttrycket: "Fladdra som en fjäril, stinga som ett bi..."
Clay hann bli världsmästare 22 år ung innan han konverterade och blev muslim. Cassius Clay blev Muhammad Ali.
Ali var kontroversiell även på hemmaplan. Fick nästan hela den amerikanska nationen emot sig när han vägrade att åka och kriga i Vietnam. Med orden "jag har inget otalt med Vietcong" valde han i stället att krypa in i fängelse.
Han hade mod även utanför ringen.
Ali fråntogs VM-titeln och tvingades till tre och ett halvt års exil i det egna landet.
Boxaren Muhammed Ali blev aldrig mer sig lik. Han var förstås lika kaxig, han var fortfarande spjuvern och retstickan. Han fortsatte att både verbalt och i ringen förnedra sina motståndare.
Men mest skadade han sig själv.
Många av hans matcher även efter uppehållet har förvisso gått till historien. Vem glömmer exempelvis fighterna mot George Foreman?
Publikt bjöd han fortfarande på ett stort skådespel. Men Ali glömde samtidigt sin egen devis: att fladdra som en fjäril.
Hans kaxighet blev hans fall. Hans obotliga dumhet att till varje pris vilja förnedra ser vi resultatet av i dag. Jag är ingen medicinsk expert, men ingen kan få mig att tro något annat än att hans tillstånd i dag är resultatet av för mycket stryk. I stället för att flytta på sig, dansa, ställde han sig fortsättningsvis mot ringrepen och även om han följde med slagen åkte han på kopiöst med stryk.
Hjärncellerna dödades en efter en.
Punchdrunk hette det förr, Parkinsons i dag. I Alis fall ser jag ingen skillnad.
Muhammad Ali älskas fortfarande som en mästare över en hel värld. Den siste riktigt stora tungviktaren i boxningsringen. Han lyckas fortfarande ge folk något himmelskt i blicken när han visar upp sig. Kanske är han fortfarande världens mest kände person.
Och alla blir visare med åren. Även Ali. Det hat som syntes i hans ögon och hördes från hans mun när han gick med i Black Muslims och började kalla sig Cassius X i början av 1960-talet och som till och med fick medborgarrättskämpen Martin Luther King att rygga tillbaka och ta avstånd från honom, är borta nu.
I dag predikar Muhammad Ali fred och försoning. Lika älskad av vita som av svarta.
Om karln bara hade "fladdrat" i boxningsringen även efter 1970 tror jag han själv hade fått större glädje av sitt 60-årsfirande.
Men stor var han i ringen. Förmodligen den störste.
Grattis The Greatest.
Grattis också till Linköpings HC. Nej, det handlar inte om Göteborgsbesöket. Absolut inte. Det LHC visade upp i Frölundaborg var egentligen inte mycket att skriva hem om.
Däremot beslutade kultur- och fritidsnämnden att LHC-bolaget Ispalatset får ta över driften av Stångebro sportfält. Det betyder i klartext att grunden är lagd för en utbyggnad av Stångebrohallen.
Om det blir byggstart i sommar återstår dock att se. I dagsläget beror mycket på om LHC klarar ett nytt elitseriekontrakt. I går var det tyvärr inte mycket som talade för det.
Visst, LHC höll första perioden jämn och skapade chanser, feta chanser. Men det är målen som räknas och med 1-0 i ryggen kom Frölunda in till period nummer två som ett nytt lag. LHC blev långa stunder utspelat i mellanperioden.
Mest frapperande: Linköpingslaget lyckades inte få en passning rätt under hela perioden.
Det var riktigt illa.
Däremot briljerade Frölundas förstafemma, Magnus Johansson och Ronnie Sundin som backar bakom Jens Karlsson, Jonas Johnson och Niklas Andersson. Klapp, klapp och pang, pang.
Tre mål att lägga till målet från första perioden och matchen var avgjord.
En tröst: LHC vann sista perioden.
Alltid något att ta med sig till Stockholm och matchen mot AIK på söndag.
LHC-tränaren Torgny Bendelin berömde Bjarne Hurtig.
Okej, men bäst i laget var Stefan Pettersson och än har inte Magnus Gästrin gjort mig besviken.
Efter tre raka Sandbergssegrar blev det ordentligt på nöten för LHC-målvakten i målvaktskampen mot Petter Rönnquist.
Petters bästa match, tyckte Frölundatränaren Conny Evensson.
Och Mikael Sandberg var högst ordinär.
Det kan också vara en förklaring till förlusten. De riktiga smällarna levererade annars AIK och Timrå genom sina segrar. Marginalen där ovanför kvalstrecket krymper oroande för Linköpingslaget.