Det tog bara några minuter, sen var det svart i rutan. Inte bildligt, men ändå: det blågula raset var totalt när först Kajsa Bergqvist försvann på 1,97 och när Emma Green strax därefter missade på samma höjd. Och utanför fönsterrutan framför teven i Göteborg upplevde jag det som om den hårda kulingen blev till storm när Magnus Arvidsson minuterna senare försvann ur spjuttävlingen.
Hade vi inte hoppats på mer? Innerst inne.
Själv brottades jag med mitt inre när det gällde Kajsa. Hon kan, det vet vi - men det har varit lite si med hennes stadga under säsongen där hon pendlat mellan fiasko och succé i tävlingarna. Kajsa har ändå hoppat över 2,02 i år. Sånt imponerar även om det var ett tag sedan.
Så . . . någonstans i min kropp grydde en liten förhoppning. Kanske? Om? Med lite flyt från början, så . . .
Kajsa startade som den världsmästarinna hon var. Såg säker ut över de tre höjderna upp till 1,97. Sen föll hon igenom, skoningslöst utslagen på en skithöjd. Föll lika djupt som jag själv gjorde i min ungdom när jag jumpade på Stångåns isflak.
Värre för Kajsa: hon kan få svårt att ta sig upp till OS i Peking nästa år.
Trots sensationsbronset i regnvädret i Helsingfors för två år sedan hade jag inga höga tankar om Emma Greens chans till medalj. Den såg inte ens mikroskopisk ut den här gången. Jag applåderade hennes finalplats, förstås, men något bättre än så, nej.
Emma var precis som Kajsa felfri fram till 1,97 och sanningen är att Örgrytetjejen var betydligt närmare att få hoppa på de höga höjderna än sin mer namnkunniga rival. I Emmas andra försök var oturen obarmhärtig och grinade henne elakt i ansiktet. Så nära det var.
VM-debutanten Magnus Arvidsson har varit förvånansvärt säker på längder över 83 meter. I går gick det inte alls. Spänd och orytmisk fick han bara göra tre kast.
Han är bara 24 år och kan hinna växa ut till något riktigt stort redan till OS.
En medalj, Carolina Klüfts guld i sjukampen, kan med elaka ögon ses som ett svenskt fiasko efter en rad mästerskap där i första hand Klüft, Christian Olsson, Stefan Holm och Kajsa Bergqvist skämt bort oss med guldstrider framför teveapparaterna.
Jag ser VM i Osaka större än så. Som ett startskott för en framtid som kan bli oändligt mycket roligare. Jag har inget emot teknikgrenar som höjd och tresteg, men Mustafa Mohamed, Johan Wissman och Susanna Kallur visade att den svensks friidrottsboomen har breddats till att omfatta även löpgrenarna.
Det tror jag kommer att göra OS i Peking än mer intressant för oss svenskar. Och där är inte Magnus Arvidsson någon nervös debutant på ett stort mästerskap.
Såg ÅFF få stryk i Ljungskile i går. Östgötarna var värda om inte segern så i alla fall en poäng. Men målskyttet klickar och det gör att jag har svårt att laget ska orka komma igen. Vill det sig riktigt illa kan ÅFF ha åkt ner till en åttondeplats när den 22:a omgången av superettan är färdigspelad.
Att orka resa sig från ett sånt ras skulle vara en bragd.
Det tror jag inte ÅFF-spelarna mäktar med.
Men jag har dömt bort östgötarna tidigare och fått stå med lång näsa.