Är i Göteborg. Möttes av en och annan landslagströja med Ljungberg på ryggen, men annars ingen VM-yra. I götet är det seglarna som har medvind. Det har berättats mig att 350 000 människor har besökt den tillfälliga seglarbyn vid gamla hamndockan i Eriksberg inför det sista startskottet i Ocean Race
Jag är själv ägare av en minimal roddbåt och förstår inte riktigt uppståndelsen.
Inför starten på sista etappen till tyska Kiel snurrade fyra tusen fritidsbåtar runt Älvsborgs fästning för att få en skymt av Assa Abloy, Illbruk och de andra världskappseglarna.
Det fanns säkert en tjusning i det, själv såg jag bara segel och det kan jag se på Roxen också.
Fattar inte riktigt publikfesten, alltså.
Däremot fattar jag oftast när något är riktigt dumt. Italienska fotbollsspelare är dumma, dess förbundskapten Giovanni Trappatoni riktigt korkad. "Divornas kamp mot klockan" har blivit till ett begrepp kring den italienska fotbollen. Och scenariot är sig likt även under VM: inte en fläck på dressen, inte ett hårstrå får ligga fel i frisyren efter matcherna om det kan undvikas -- gör minsta möjliga för mesta möjliga utdelning kan tyckas vara en lagorder när de går ut och spelar på resultatet.
Ni kanske såg divorna i lördags, såg hur Christian Vieri gjorde 1--0 mot Kroatien och hur italienarna spelade på resultatet.
Ni såg väl också hur det straffade sig.
Heja Kroatien.
Nu tror jag förvisso att italienarna hänger med till nästa omgång. Så många duktiga, om än diviga, fotbollsspelare borde vara ett säkert kort i åttondelsfinalen efter ett gruppspel med Ecuador, Kroatien och Mexiko.
Men går det åt helvete kommer jag inte att vara sen att jubla.
Visst kan jag njuta av Totti, Vieri, Doni, Zambrotta och alla de andra fotbollsgenierna i det italienska laget, men bara när de visar vad de kan och verkligen spelar fotboll. Det händer för sällan och de är för utstuderat destruktiva om de kan spara en svettdroppe.
Att italienarna kan visade man i sina försök att kvittera Kroatiens ledning.
Det var så dags då.
Brasilien imponerar. Den här gången mot ett svagt Kina. Men ändå. Världen älskar när Brasilien dominerar. Jag älskar det. Vilken fotbollskonst.
Nu talas det inte så mycket om varken Brasilien, Italien eller Kroatien hemma i de svenska stugorna eller på gatorna. Vi har nog med Sverige, om att reda ut chanserna mot Argentina om att ösa välförtjänt beröm över Henrik Larsson, Anders Svensson, Fredrik Ljungberg, Johan Mjällby, Tobias Linderoth och alla de andra hjältarna efter matchen mot Nigeria.
Dessutom börjar vi se likheter med sommaren 1994 och USA-VM.
Vad det framkallar för känslor förstår nog var och en. Viktigast för dagen är dock hur Sverige ska kunna besegra Argentina på onsdag.
Argentina är bra, det vet vi alla. Men VM-favoriterna avslöjade väldigt massa brister i förlustmatchen mot England. Tempot var torsk matchen igenom och inte heller passningsspelet var lysande mot en samlad engelsk mur. Det fanns ingen fantasi i deras spel. Faktiskt.
Det oroande är att det kan lura svenskarna att uteslutande samlas i försvaret på onsdag.
Det blir förstås förödande.
Jag vill se samma optimism som mot Nigeria. Samma självklara auktoritet från i första hand Anders Svensson och Henke Larsson i viljan att vända spelet snabbt och verkligen göra mål.
Mot England visade Argentina beklämmande svårigheter att snabbt ta sig upp i anfall och går det inte snabbare på onsdag hinner svenskarna gott och väl att samla sitt lag till försvar även om laget spelar optimistiskt.
Michael Owen visade också att det finns en hel del luckor i det argentinska försvaret för Henke, Fredrik och Allbäck att löpa i. Jag ser alltså ingen anledning i att måla upp ett för stort hot.
Dessutom kan ju faktiskt England torska mot Nigeria. Jag tror VM-festen fortsätter
Om nu Lars-Tommy verkligen vill vinna och släpper spelarna fria.
Under ansvar, förstås.