En lagkapten viftar inte missnöjt till sina lagkamrater efter bara 20 minuter.
En lagkapten lunkar inte omkring och sprider negativ energi hela matcher.
En lagkapten säger inte till pressen, som Zlatan tydligen sa på onsdagskvällen till lagkamraten Kim Källström:
- Han ska spela enklare. Han spelar för mycket vänsterback.
Sånt gör stjärnor. Mycket kan man säga om Zlatan, men att han är en stjärna, och en lysande fotbollsspelare, det är vi många som är ense om. Men ledare? Nej, nej.
Vem ska då leda svenska landslaget? Hans kära polare förstås, Kim Källström. Käftandet i går stärker bara min tro på den 26-årige göteborgaren som framtida ledare i blågult. Han viker inte för något, inte för någon. Han springer hela tiden, snackar hela tiden, visar hjärta i varje match, i varje minut. Även mot lilla Malta. Att han dessutom ofta gör mål, eller assisterar, är en bonus, men kontrasten till den negativa energi Zlatan knallar omkring med, med armarna vevande mot lagkamraterna, är knivskarp.
Lika givet som att Zlatan Ibrahimovic är stjärnan, lika givet är Källström ledaren. Man ska inte förväxla de rollerna.
Sverige kan aldrig spela som exempelvis Spanien, vi har Zlatan, men inga fler. Ingen Xavi, ingen Torres, inte heller några Iniesta eller Villa. Blågult måste bygga sitt spel på organisation, på hjärta, där alla gör sin uppgift i kollektivet till hundra procent. Då måste också ledaren på planen föregå med gott exempel.
Det gör Kim Källström.
Båda gjorde de mål i går och kanske jag borde jubla efter 4-0? Nej, tror inte det, jag tar inte på mig blågula kallingar och drar till Götaplatsen för det här. Men visst, jag kan titta mot Götaplatsen, och tänka på: 1) Källströms inställning, 2) Zlatans lobbmål och 3) Jublet vid Tobias Hyséns inhopp.
Roligt, tjoho, men knappast något som tar oss till Sydafrika.
***
Sedan jag efter Danmarksmatchen gjorde klart att jag tillhör Svennisförespråkarna har det plingat en del i mejlen. En del av er tror att jag inte förstår att det inte skulle innebära någon större skillnad jämfört med Lars Lagerbäck. Eller så är det precis det jag gör, jag som Lagerbäckvän, som tycker han utfört stordåd som tagit ett tjongarland som Sverige till de stora mästerskapen fem gånger i följd.
Att tro att Sverige kan lyckas med annat än organisation och hjärta är blåögt. Kom igen den dag då Sverige har mer än en spelare som är ordinarie i ett av världens bästa lag, då kan vi snacka utveckling av spelsystem. I dag är landslaget mest ett hopplock av spelare från Europas b-ligor, plus några från den kanske sämsta, allsvenskan.
***
Såg Lars-Åke Lagrell raden ovanför mig på Ullevi. Tänkte på vad jag läste i idrottens affärer tidigare under dagen, att ett misslyckat kval innebär uteblivna intäkter på 40 miljoner kronor för Svenska fotbollsförbundet. Att de senaste fem mästerskapen gett förbundet totalt 150 miljoner. Tror inte det bara var halsflussen som fick Lagrell att se så blek ut.