Här åker jag tvåans spårvagn på Ullevivägen, tittar åt höger på Gamla Ullevi, lite senare åt vänster på Ullevi, läser där gigantiska reklamskyltar om speedway och cross, ser också en jättebildskärm med reklam om dagsbiljetter till handbolls-VM från 225 kronor, innan jag fortsätter ytterligare en bit på Skånegatan som självklart är klädd i banderoller om handbolls-VM.
Jag kliver av på hållplatsen Scandinavium, noterar linje åtta mot Frölunda, innan jag går ett 50-tal meter och når VM-arenan.
Där möter mig ännu en jättebildskärm, plus en jätteaffisch, med samma budskap:
"Vägen till guldet börjar i Göteborg."
Klart den gör, var annars?
Jag har varit i Göteborg i femton minuter men mitt huvud är redan sprängfyllt av idrott, inte minst handbolls-VM. När Linköping och många andra, inte sällan huvudstaden Stockholm, famlar som tafatta amatörer är Göteborg idrottsstaden nummer ett. Definitivt i Sverige, men faktiskt också en av världens bästa. Ingenstans är idrotten i sådan samklang med invånare, kommun och näringsliv som här.
Inget känns då naturligare än att det är här VM-festen börjar i kväll. Sverige mot Chile. Det kanske inte blir fest redan i kväll, risken att det blir utklassning modell större är överhängande, och det kanske inte blir guld till slut, men vem bryr sig?
Göteborg laddar för fest, lockar med gulddrömmar, och då hakar de flesta på.
Så även jag, om inte gulddrömmar så i alla fall ett sensationellt VM-brons. Så mycket tror jag att hemmapubliken kan lyfta det orutinerade svenska laget.
Så som det på pappret bleka Tunisien skrällde i hemma-VM 2005, då man slutade fyra, och så som Frankrike, Tyskland och Kroatien nådde final i sina hemma-VM 2001, 2007 och 2009.
Handboll är en energisport med ett rasande tempo, det svänger snabbt, mycket går på intuition. Hittar man flytet och får publiken med sig, då är det som experterna säger, då är publiken som en sjunde utespelare.
Jag talade med legendaren Magnus Wislander om det i Scandinavium i går, han underströk den kick hemmapubliken ger:
- Det är helt underbart när man spelar bra.
...men om det går emot?
- Då är det ju fiasko direkt. Svårare är det inte. Går det dåligt för ett hemmalag kommer domen alltid snabbt. Och då är det svårt att vända på det.
Wislander, numer tränare för Redbergslid, gled omkring vid sidlinjen under den svenska träningen, talade och skrattade med i stort sett som var där, och framhöll att mötet med Slovakien är nyckelmatchen.
- Förutom publiken är det en enorm fördel för hemmanationen att man kan bestämma så mycket runt omkring. När man ska äta, vad man ska äta, allt sånt. Man har allting. Det är bara att köra på. Det ger en viktig trygghet för spelarna.
En som upplevt både med- och motgång på hemmaplan är förbundskapten Staffan Olsson, som var hackkyckling nummer ett när Sverige tog brons i VM 1993, och sedan en av hjältarna i guldlaget i EM 2002.
I artikeln här intill kan ni läsa om hur han våndades när kritiken var som hårdast. Att den erfarenheten finns i truppen tror jag är guld värd om det börjar storma även denna gång.
Nog för att di svenske ska hålla till längs kusten, i Göteborg och Malmö, men storm tror jag aldrig det blir.
Det ser Scandinavium och Malmö arena, och alla dess besökare, till.