Du gamla, du fria, God save the queen, ett publikhav klätt i blågult och vitt och en sjuhelsickes fotbollsfest - det är fotbollshimlen, det måste vara fotbollshimlen, den med blåa moln och strålande gul sol.
Jag vet, Sveriges är utslaget ur U21-EM, det nya landslaget har lekt färdigt. Semifinalen mot England blev sista matchen med gänget.
Jag vet, England var bättre, Éngland vann.
Men det kvittar, det nya landslaget, Sveriges U21-landslaget modell 2009, är det charmigaste jag upplevt i idrottssammanhang. Hade jag varit blågul supporter hade jag gjort som nästan alla av de drygt 16 000 åskådarna gjorde, stått kvar långt efter slutsignalen och skanderat Vi älskar Sverige.
Det är en konst att förlora med sådan stil. En konst bara lirare klarar av, och lirarna de senaste elva dagarna har varit blågula. På ett fåtal dagar föll en hel fotbollsnation för killar som Berg, Toivonen, Elm, Bjärsmyr och Svensson. Själv föll jag direkt, i premiären i Malmö, där jag såg ett gäng unga svenska killar leka boll på ett sätt jag bara sett ett fåtal svenska lirare göra dessförinnan. Några vitryssar såg jag aldrig, bara en svensk uppvisning som slutade 5?1.
Det var därför med höga förväntningar, skyhöga förväntningar, jag styrde mot Göteborg för semifinalen mot England.
Jag blev inte besviken. Visst grubblade jag de första 67 minuterna, men stämningen, jag säger stämningen, den makalösa akustiken i grytan som Sture Allén med rejält arvode döpte till Gamla Ullevi, fick de 16 000 på läktaren att låta som det tredubbla. Det var nationalsånger som kunde fått vem som helst att sticka sig på mina armhår, det var en start som kittlade alla svenska nerver, med engelskt mål efter 52 sekunder och det var ett självmål av Mattias Bjärsmyr, och ett 0-3-underläge, som fick oss alla att ge upp hoppet.
Det var efter det den kom, upphämtningen. Och jublet jag sent kommer att glömma, det som fick fiskarna i Nordsjön att dyka några extra meter ner för att finna ro, när Marcus Berg framklackad av Robin Söder satte 3?3 med knappt tio minuter kvar.
Då var det fest. En fest hämtad från fotbollshimlen.
Det är den jag kommer minnas. Inte förlusten efter det straffdrama engelska laget hade övat på i två år för att undvika en repris av förbundskaptenens Stuart Pearces egna misslyckande, från VM 1990, då han blev hela Englands syndabock efter en miss i straffläggningen i semifinalen mot Tyskland.
Som östgöte skulle jag kunna deppa över att Östergötlands talangverksamhet inte är tillräckligt bra för att bidra till sådana här fotbollsfester. Att vi inte haft någon i händelsernas centrum sedan Klas Ingesson för 15 år sedan älgade runt på högerkanten i USA-VM. Att Skåne, Bohuslän, Uppland, Södermanland, Småland, Västergötland, Värmland, Närke, Västerbotten och Västmanland alla bidrar, men inte Östergötland.
Men nej, det östgötska fotbollsmisslyckandet, kan inte nedslå mig en sån här dag, får inte göra det, när den göteborgska solen, den glödheta, lyser som starkast över svensk fotboll.
Tack ska ni ha svenska hjältar, jag hoppas vi ses snart igen - i A-landslaget.