Annars är det trängsel man först kommer att tänka på när någon säger 2020.
Min klubb i år, Linköpings GK, har tidigare varit känd för att det nästan alltid varit fullbokat och svårt att få tider. Jag kan bekräfta att det varit så i år.
Visst, det kanske var en utopi att tro att jag, som gillar att gå ut själv på banan, ofta efter att ha bestämt mig spontant, skulle ha den möjligheten ett år som detta.
Men ändå.
Jag har lyckats några gånger. Jag har gått ut strax efter klockan 05, men då ändå inte varit först på banan. Jag har smitit ut på hål 10, men det har varit en kamp att få tillgång till banan på annat än konstiga tider.
Och så verkar det ha varit överallt.
Det är givetvis en fara och jag förstår de golfare som kan ha tröttnat. Men för mig är golfen viktig, jag ger inte upp i första taget. Jag hoppas, av flera skäl, att världen återgår till ett mer normalt läge och att det därmed blir mer luft på banorna.
Året har varit fantastiskt för många, men också slitit hårt, inte minst banpersonalen som inte hunnit göra de arbeten man velat. Banorna har på många håll tagit mycket stryk, även om en del klarat utmaningen bättre än andra.
Nu får bana och personal välbehövlig vila, samtidigt som många i styrande funktioner brottas med svåra frågor inför 2021.
Några klubbar närmar sig sitt medlemstak, på väg att skapa en kö. Där får inte girigheten styra, att ta hand om sina medlemmar och ge dem justa möjligheter att spela golf måste alltid vara nummer ett.