Bäst att påminna herrarna i den exklusiva klubben i amerikanska södern att sy upp en extra bred 62:a för den 188 centimeter långe och 100 kilo tunge Jon Rahm från Barrika, som tillhör Baskien i norra Spanien. Fast om smeknamnet har mer att göra med de fysiska attributen än namnet låter vi bero – men han har sysslat med kampsport. 22-åringen som förra sommaren tog examen efter fem år från Arizona State University för att ta sig an proffslivet är i alla händelser en bjässe.
På flera plan.
Att han med sin, i sammanhanget, rätt korta och kompakta sving skickade iväg en projektil på 426 yards i finalen av matchspels-VM mot Dustin Johnson, var förmodligen mest för att pissa in reviret i kretsen bland de som slår längst.
Det är siffrorna som gör "Rahmbo" så imponerande och min favorit till saegern i 81:a Masters.
- Han vann tio tävlingar under sin tid som collegespelare på ASU, bara Phil Mickelson är värre. Han vann Ben Hogan-trofén, priset för att ha varit USA:s bäste collegespelare, två gånger.
- Han behövde bara tolv tävlingar som proffs innan han vann sin första titel, Farmers, genom att avgöra med en 20-meters eagleputt. Han har spelat in 3,5 miljoner dollar under 2017, 4,5 miljoner totalt – på sju månader.
- Han har lyft från 137:e till 12:e plats på världsrankingen i år och är fyra på PGA-touren.
Att han, likt förebilden Severiano Ballesteros, nästan lyckades trolla sig ur ett hopplöst underläge mot världsettan Johnson i finalen av matchspels-VM häromveckan, visar inställningen och respektlösheten hos denne blivande superstjärna. Faktum är att han, kanske också tack vare (?) flickvännen Kelley Cahill (en före detta spjutkastartjej) redan nu får nästan lika mycket uppmärksamhet än golferns mest glamorösa par Johnson och sambon Paulina Gretzky, hockeylegendaren Waynes dotter.
Det verkar inte bekymra Jon Rahm det minsta.
Så var han också smart nog att ta med sig sin coach från universitetet till proffslivet och göra honom till manager, Tim Mickelson.
– Han har inte en enda svaghet i spelet och är en av de hetaste kandidaterna att vinna en major under det här året, sa Mickelson i en intervju tidigare i år.
Phil Mickelson, alltså, femfaldig majorvinnare och en spelare som följt Rahm noggrannt.
Själv säger spanjoren bara:
– Jag har alltid höga förväntningar på mitt spel, men när jag kommer till en tävling fokuserar jag bara på mina vanliga rutiner; äta frukost, värma upp, slå bollar och när jag väl är därute bara ta ett slag i taget.
Han drömmer om att göra precis som sin stora idol, Seve Ballesteros, vinnare i Masters 1980 och -83.
– Som grabb såg jag upp till Tiger och Phil Mickelson, men när jag väl fick veta allt det som Seve gjort blev han min stora idol. Jag vet precis hur mycket Augusta betydde för honom och jag vill gärna följa i hans spår och vinna en grön kavaj.
Jon Rahm har också, till skillnad från några av konkurrenterna, en oerhört sympatisk framtoning. Kanske är det bilden av en 15-årig Rahm som, efter att ha slutat tvåa i pojk-EM i Sverige, kliver in på förbundskaptenens rum och utan att darra på rösten berättar att han hade en klubba för mycket i bagen under mästerskapet. Därför diskades han i sitt livs, så långt, största tävlng. Den typen av historier föder i alla fall mina hjältar.
Besserwissern viskar att det krävs rutin för att lyckas med puttarna på de parkettliknande greeerna på Augusta. Bara en, amerikanen Fuzzy Zoeller 1979, Då säger jag att Jordan Spieth var tvåa i sin debut, vinnare året efter och att engelsmannen med en svensk mamma, Danny Willett, bara hade en tävling bakom sig när han tog hem segern förra året.
Han är också en av få förhandsfavoriter, vid sidan om Dustin Johnson som vunnit sina tre senaste tävlingar, med dokumenterat god form.
Det kan man inte anklaga Henrik Stenson för. Han missade kvalgränsen förra veckan i Houston och har en 14:e plats som bäst i den här majorn. Men bara en dåre räknar förstås bort spelare av den kalibern.
Till sist: Ännu en gång har ett löjets skimmer lagt sig över golfsporten. När amerikanskan Lexi Thompson, 22, hade spelat tolv hål i den sista rundan av damernas första major i helgen, ANA Inspiration, dök två funktionärer upp vid hennes och caddie Kevin McAlpines sida. De ville "bara" berätta att ledarinnan blivit bestraffad med fyra (!) pliktslag för att hon puttat från fel plats – dagen före. De hade bevis i form av en tv-tittares inskickade film. Där syns att Thompson lägger tillbaka bollen på greenen ungefär en centimeter från originalläget. Så i stället för att defilera in till sina andra stora titel tvingades hon avsluta tävlingen med tårarna rinnande nedför kinderna. Ändå var hon bara ett särspel från att vinna, vilket hade varit rena bragden.
Lex Lexi, inget som sporten ska vara stolt över.
Vad är en rättvis jämförelse? Utan att överdriva påstår jag följande scenario: Tänk att IFK Norrköping, med halvtidsledning mot Hammarby i allsvenska premiären, kommer ut efter pausen och domaren förklarar att han dömt bort målet och i stället gett "Bajen" 1–0, för en av deras skott hade tydligen passerat mållinjen, enligt en åskådare som mobilfilmat på Östgötaportens läktare.
Det hade blivit en skaplig uppförsbacke för "Peking"...