Den som lyssnar noga kan höra bjällrorna i bollen. Och den som har ett tränat öra kan med ljudets hjälp lokalisera bollen och kasta sig i precis rätt ögonblick längs golvet för att fånga den innan den går i mål.
Det är vad parasporten goalball går ut på, enkelt beskrivet. Tre personer i varje lag, två backar och en center, möts på den 18 gånger 9 meter stora planen. Målen är lika breda som planens kortsidor och det gäller kort och gott att luras med ljudet så mycket som möjligt för att passera motståndarna och göra mål.
– Publiken måste vara helt tyst och spelarna på planen får inte prata när bollen är i rullning, säger Johan Pettersson.
Han är alldeles genomsvett, trots att träningspasset i Tokarpshallen i Malmslätt just har börjat. Goalball är en tuff sport, det får vi snart klart för oss. Den kräver kondition, snabbhet och styrka, bland annat.
Vi slår oss ner på en bänk för att prata elitsatsning, OS och lite om synskadan förstås. För det är själva grejen med goalball, ingen på planen ser någonting. För att förutsättningarna ska vara lika spelar alla med svart ögonbindel som inte släpper igenom någonting.
Johan berättar att han fick sin skada i samband med födseln. Han kom till världen redan i vecka 30. Man trodde att han skulle bli blind, men läkarna lyckades rädda tio procent av synen.
– Men när jag var fjorton försämrades ögonen så att jag bara såg tre procent. Och när jag var 19 försvann allt. Det var jättejobbigt förstås. Självförtroendet mattades ju i takt med synen. Jag trodde inte att jag skulle kunna göra någonting, inte cykla, inte sitta vid datorn... Men nu vet jag bättre, det gäller att se möjligheter, inte hinder.
Johan tycker dessutom att han har stor nytta av att han har kunnat se lite grann fram till för åtta år sedan.
– Jag vet ju hur en skog eller en kyrka ser ut till exempel så jag kan föreställa mig olika saker som folk pratar om.
I dag är Johan 27 år och landslagsspelare i goalball. Tyvärr, säger han, började han med sporten just när det sista av hans syn försvann så han har aldrig haft möjlighet att studera andra spelare till exempel.
Men det har onekligen gått bra ändå. Tillsammans med Jennifer Flisborg, Albin Correia och Boris Samuelsson (inlånad från Stockholm) vann Johan Sverigeserien för breddlag i år. Sista sammandraget av fyra avgjordes första helgen i december och Linköpingslaget var så överlägset att segern var klar redan inför sista tävlingen.
– Jätteroligt förstås och ett stort steg framåt för oss som lag, säger Johan.
Jennifer Flisborg håller med.
– För fem–sex år sedan var det vi som fick storstryk i serien, men nu är det tvärtom. Det är kul att se att träningen ger resultat.
Jennifer ser 25-30 procent och använder bindel för ögonen. Hon får spela i serien och i nationella tävlingar men inte i mästerskap. Då anses hon se för bra, trots bindeln.
– Det är en vanesak att ta på sig ögonbindeln, säger hon. Jag har lärt mig att koppla på hörseln lite mer och lita på den istället.
De fina framgångarna tackar de tränaren Linda Morberg, och att de nött det defensiva spelet extra hårt på träningen.
Lagframgångarna är viktiga förstås, men Johan siktar ännu högre.
Han har varit reserv i truppen som åkt till OS i såväl London som Rio men fått stanna kvar i Sverige.
– Jag räknade inte med att komma med så det var inte oväntat, säger han.
Men nu har han bestämt sig. Efter ett uppehåll i träningen under våren har han hittat tillbaka till motivationen och vid paralympics i Tokyo om fyra år ska Johan vara med.
Det krävs hård träning och mycket matchspel på hög nivå. Det kan till och med bli nödvändigt med en flytt till Göteborg där en av landets storklubbar finns.
– Jag är målinriktad och gillar att jobba mot ett långsiktigt mål, säger han och reser sig.
Det är dags för spel igen. Johan visar hur en straff går till.
”Quiet please!”, ropar han. Bollen klingar iväg och passerar precis Jennifers händer i det andra målet.
Välriktat och stenhårt. En bra sammanfattning av sporten goalball.