Från hysterins vitgröna Glasgow till lugnets natursköna Gimo.
Henrik Larsson, den efterlängade, har anslutit till den svenska EM-truppen.
Det här är hans snabba reflektioner från en presskonferens på tisdagskvällen över den tid som varit och den tid som komma skall.
Avslutningsmatchen inför 60 000 mot Sevilla:
Känslan lever kvar fortfarande och kommer att leva kvar länge. Jag har haft sju fantastiska år. Fansen har älskat mig. Det kommer alltid att finnas inom mig.
Partyt efter matchen:
Nja, det var en middag då vi bjöd spelare och folk som betytt mycket, exempelvis grannar som hjälpt till att passa barnen och gått ut med hunden.
Suget efter landslaget:
Jag har sett de två senaste landskamperna mot England och Portugal och Sverige har spelat bra. Jag har alltid känt ett sug att spela i landslaget. Sverige är mitt hemland, jag är svensk med invandrarbakgrund. Det är en ära för mig.
Om sonen Jordan som inspirationskälla:
Visst betydde han en del, men jag måste förstås själv vilja. Jag har tur att förbundskaptenerna ville ha mig tillbaka och vi har haft en bra dialog.
Om tankarna på planet hem:
Det kändes konstigt att lämna Skottland. Skottland känns som hemma.
Om de tre senaste, rätt hysteriska veckorna:
Med cupavslutning och ligaavslutning och den sista matchen så har det varit väldigt speciella veckor. Men ändå, jag har ju vetat hela året att jag skulle sluta i Celtic.
Om att komma tillbaka till landslaget:
Det känns helrätt och nervöst.
Om det svenska folkets stora engagemang:
Det är oerhört smickrande att så många ville ha mig tillbaka, men i grund och botten måste du ändå välja själv.