Inför SM-tävlingarna i friidrott hade Mattias Sunneborn bara ett par längdhoppsskor kvar.
Nu har han inga.
Det var lite symboliskt att slänga upp mitt sista par bland publiken, säger 32-åringen som på lördagen avslutade sin karriär.
Och han gjorde det stilrent.
Med nytt SM-guld (hans nionde - tangerat SM-rekord) och klubbrekord för Spårvägens FK (7,79) kunde han sätta punkt för en karriär som utöver SM-tecknen bland annat innehållit VM-silver och EM-guld inomhus samt en OS-final.
Efter mitt sista hopp fick jag hålla tårarna tillbaka, jag tror faktiskt att det till och med kom någon, säger han.
Men det är helt rätt beslut. Jag är inte längre motiverad och ingen kan övertala mig att fortsätta även om många har försökt.
Gävlepubliken hyllade längdhopparen tävlingen igenom och Sunneborn var rörd över stödet från läktarna.
Jag har många goda minnen härifrån och att därför få avsluta här känns underbart.
Spårvägen har redan erbjudit honom en tjänst som tränare och ledare inom klubben, men 32-åringen väljer att ta en paus från friidrotten - för att sedan återvända.
Jag skulle vilja jobba som mentor åt yngre hoppare, jag har mycket att ge och det skulle kännas som en stor utmaning för mig.
Sunneborn var en av de som i mitten på 90-talet såg till att friidrottsintresset bland de svenska ungdomarna ökade.
Och det känns inte jobbigt att sluta nu när det går så bra, tvärtom. Det finns andra som kan ta över och jag är säker på att svensk friidrott kommer att utvecklas ännu mer framöver.
De som är lovande i dag vet att de kan bli världsstjärnor. När jag var ung var målet att slå gotländskt rekord, det är ganska stor skillnad, säger Mattias Sunneborn.