Det ska inte gå för lätt men det borde finnas någon gräns på motgångar. Någon spärr som slår till när är det ser allt för orättvist ut.
Det var tankar som surrade i mitt huvud samtidigt som spelarna i Linköpings HC snurrade i anfallszon, prickade undersidan av ribban, prickade klockrent i ribban, missade flera frilägen och dominerade långa stunder som om det bara var ett lag på isen samtidigt som Brynäs smällde in 1--0 på sitt första anfall efter drygt sex minuter, 2--0 på lagets tredje skott efter tolv minuter och 3--0 på fjärde skottet efter sexton minuter.
Dessutom gjorde Brynäs 4--0 i sitt första anfall (efter 3.51) i andra perioden.
Som alla förstår speglade det inte på något sätt matchbilden. LHC vann skotten med 37--16, Brynäs matchen med 5--2.
Bra säger jag. Det ska inte gå så lätt. Det ska vara svårt att vinna och kännas för jävligt att förlora.
Jag kan intyga att humöret bland spelarna inte var direkt på topp i LHC:s omklädningsrum efter matchen.
Det kommer att märkas mot Frölunda i Stångebrohallen på lördag. Jag lovar.
Tränaren Mats Weiderstål försökte sig visserligen på några skämt men det dolde på inget sätt den besvikelse han kände.
Jag har lite svårt att riktigt förstå vad som hände. Att LHC missade sina chanser och att Brynäs gjorde mål på sina uppfattade jag.
Men hur det gick till?
Hur kunde Mikael Sandberg släppte förbi sig fem puckar utan att ha kommit in i matchen och hur kunde LHC-spelarna missa nästan alla dessa upplagda chanser? Ofattbart.
Det hade varit lättare att förstå om LHC gjort en skitmatch. Det gjorde inte Linköpingslaget. Man släppte bara till skitmål. Det var illa så.
Kanske hade Brynästränaren Esko Nokelainen förklaringen till varför matchen slutade som den slutade: LHC var bättre, men LHC spelade alldeles för nära vårt mål. Jo.
Det känns faktiskt lite motbjudande att strö superlativer efter en förlust. Men jag kan inte avhålla mig den lyxen. Egentligen var mycket, mycket bättre i LHC den här kvällen än i premiären mot Djurgården. Förstafemmans spel i numerära överlägen var överlägset vad man presterade mot Djurgården. Andreas Phil och Thomas Johansson bakom Mikael Håkanson, Magnus Gästrin och Stefan Gustavson hade oftast lekstuga framför mycket duktige Jamie Ram i Brynäsmålet. Ineffektivt dock.
Johan Franzén tog sin chans nu när han fick vara med från start den här gången. Talangen Franzén var het hela matchen och visade att den bleka insatsen mot Djurgården var en tillfällighet. Amerikanen Brian Felsner var pigg som ytterforward och med några matcher till i benen blir han säkert att räkna med.
Tim Eriksson pendlade mellan ytterligheterna, men försvann lite väl ofta ur matchen den här gången. Kanske berodde det på att kedjekompisen Stefan Pettersson inte riktigt hittade rätt och att Johan Bülow inte nådde upp till samma klass som i premiären att de blev bortplockade i sista perioden.
Fredrik Johansson, Mikael von der Geest och Fredrik Emvall kan också mycket bättre.
Brynäs var en besvikelse. Bortsett förstafemman med Pär Djoos, Henrik Rehnberg, Niklas Anger, Tommi Miettinen och Kenneth Bergqvist som var mycket bra var det många sega ben som kom till spel. Möjligen förtjänade även Janne Larsson och Tommy Sjödin godkänt.
Men det var förstafemman och målvakten Jamie Ram med hjälp av Esko Nokelainens taktik som vann matchen.
Brynäs spelade avvaktande och satsade uteslutande på kontringar. Det var inte så inbjudande att titta på, men effektivt. Åtminstone den här kvällen när LHC-spelarna visade sig vara pinsamt ineffektiva.