Ranelid och Lundell är årsbarn med Ronny Schultz och får därför tåla jämförelsen. Bortsett från intresset för musik finns dock inga övriga likheter.
– Nja, jag gillar ju Lundell och har varit på två konserter, men inte mer, säger Ronny.
Det blåser snålt över arenan den tidiga förmiddag vi träffas för en pratstund om teknik och hastighet i Ronnys gångsatsning.
– Luften är rätt äcklig, konstaterar han och blickar mot den jämngrå skyn. Det är liksom kvalmigt. Men det märks inte när jag bara ska gå 1 000 meter. Hade det rört sig om 5 000 så hade jag nog fått ta i lite extra mot sWlutet.
Ronny tycker om att röra på sig. Men han konstaterade snart att han är för tung för att bli löpare.
– Men gång går bra, säger han.
Sagt och gjort. Ronny utvecklade tekniken och fick snart upp farten.
Han gick med långa steg och pendlande armar.
– Likt skovlar, beskriver han.
För en tid sedan fick han dock kontakt med en kille i Östergötland med goda kunskaper i sporten.
– Han sa direkt åt mig att byta armteknik. Han tolererade inte den svängande stilen, tydligen kunde jag till och med ha blivit diskad om jag tävlat, säger Ronny.
Det tog ett tag att byta teknik, men snart var Ronny uppe i hastighet igen.
– Jag går 150 meter i minuten, säger han nöjt.
Bortsett från att det går undan på banor och skogsstigar när Ronny ger sig ut så har hans gång fört med sig ytterligare fördelar. Från i mars förra året har han tappat 27 kilo i vikt.
– Jag hade problem med hjärtat och med ena knäet, säger han. Men tack vare mitt motionerande så mår jag mycket bättre nu.
Han är som ett levande facit när det kommer till siffror. Rabblar distanser, medeltider, antal dagar och kilon som ett rinnande vatten. Målet är att gå ner ytterligare sex kilo till 66-årsdagen i november.
– Det skulle göra sex sekunder till på 1 000 meter!
Ett annat mål är att börja tävla.
– Kan jag bara slipa lite till på tekniken så kan jag nog börja tills jag fyller 70, säger han.
Allra, allra närmast är dock målet att slå rekord över 1 000 meter.
– Ta gärna tiden, säger Ronny och kliver med bestämda steg över gräsmattan och bort till starten på den orangeröda innerbanan.
Han sätter fart och travar iväg i två och ett halvt varv.
– Nu spurtar jag! ropar han och närmar sig mål med långa kliv.
Sedan ger han upp ett glädjetjut.
– Det gick, det gick utav bara helvete!
Rekordet putsades med fina fyra sekunder till 6 minuter och 41 sekunder.
Vi skiljs åt och Ronny tar cykeln till Rydsskogen. Där ska han fortsätta gå. 1 000 meter är nämligen ingenting för en som går minst sju kilometer – varje dag.