På lördag inleds friidrotts-VM i Budapest, som avgörs 19–27 augusti. Linköpingssonen och tidigare LGIF-aren Max Hrelja ska tävla på 110 meter häck.
Han beskriver känslan:
– Stolthet att man klarar det som man kämpat mot och tävlat för hela året, säger Hrelja som numera är hemmahörande i Malmö AI.
Hur tror du det kommer kännas att tävla i VM-sammanhang?
– Stort. Jag tror framförallt att det kommer kännas stort efteråt, när man har sprungit. Många som springer har jag mött tidigare, men självklart är det stort med ett VM.
Om egna chanserna i själva tävlingen säger Hrelja:
– Sprint internationellt är en fruktansvärt konkurrensutsatt idrott. Jag ska försöka prestera på min toppnivå. Med nivån jag haft hittills i år ska jag kunna ta mig vidare till en semifinal. Det är väl där målet ligger. I en semifinal skulle jag satsa allt och se om jag kan slå personbästa och komma ner mot det svenska rekordet.
Tidigare i somras gjorde Hrelja nytt personbästa med tiden 13.43. Det är näst bäst i Sverige genom tiderna. För att slå det svenska rekordet behöver han trumfa Robert Kronbergs tid på 13.35 från 2001. Något som Hrelja känner att han kan göra kommande veckor.
– Det är definitivt inom räckhåll. Sedan behövs det ett nästintill perfekt lopp just nu och bra yttre förutsättningar. Så pass stabil och så pass nära har jag varit i år. Kan man fånga känslan, inspirationen och adrenalinet i ett mästerskap, så kan man lyfta sig rejält.
Han flyttade från hemstaden Linköping till Malmö efter studenten 2017. Senaste åren har besöken till Linköping blivit färre, eftersom föräldrarna också flyttat. Men sambons föräldrar bor kvar hemstaden, så Hrelja återkommer fortfarande hit.
– Linköping är fortfarande hemma, säger han.
Vad brukar du hitta på här?
– Det är alltid speciellt att komma till friidrottsarenan och köra ett träningspass. Det väcker goda och roliga minnen. Annars brukar det bli ett dopp i Göta kanal, äta glass på "Bosses" och bara ha det gött, säger Hrelja som föredrar citronsorbet.
Vilket är ditt bästa minne från tiden i LGIF?
– Vi var en bra årgång, vi som föddes 98. Det finns en tävling som heter Kraftmätningen som man kör när man är 15-16. Vi vann den tävlingen och fick springa stafett på Finnkampen. Det var ett stort LGIF-ögonblick.