Linköpingstjejen kisar mot solen samtidigt som en till synes vilsen katt stryker runt våra ben på fiket vid Stångån. Just där och då är det fortfarande några dagar till finnkampsfesten på Stockholms stadion. Carolina Johnson – som under en stark sommar slagit personliga rekord på fem olika distanser – har inte varit med där sedan 2015.
-- Jag och Armand Duplantis var yngst i laget då, minns jag. Man kan väl säga att vi haft lite olika karriärer sedan dess. Jag ser fram emot att komma tillbaka till stämningen, rivaliteten och lagkänslan. För min del gäller det att springa så snabbt som möjligt. Det blir tuffast tänkbara motstånd på distansen, men vi har också ett starkt lag och siktar på seger, säger 27-åringen.
Hon slog igenom stort som junior, tog silver i EM och flera SM-medaljer i seniorsammanhang. Kombinerade idrotten med plugg på ansedda UCLA i Los Angeles.
Men efter det har vägen varit allt annan än spikrak med skada på skada på skada.
– Jag tycker själv att jag har varit på den här nivån i ganska år, men när jag väl har börjat tävla så har jag åkt på stressfrakturer och då är du borta länge. Det är verkligen en utmaning att lyckas balansera på rätt sida den berömda gränsen. När du är ung och naiv är det lätt att tänka tanken att ”äh, det gäller inte mig”.
– Det krävs att du springer mycket för att bli bra, men du får inte springa för mycket. Hade det bara handlat om att träna mest och bli bäst hade det varit enkelt. Det är lätt hänt att bli fartblind.
Det hon gör vill hon göra bra. Inte halvbra. Så har det nästan alltid varit.
– Hängivenheten har alltid kommit naturligt. Det kommer alltid vara viktigt att prestera, men jag har insett att jag kan göra det på andra sätt och även utanför idrotten.
Känslan att vara tillbaka och skadefri?
– En känsla av äntligen. Jag tror fortfarande att jag har väldigt mycket mer att ge och många år kvar. Det finns säkert en och annan som tycker att man är lite galen. Jag kan förstå det. Haha.
Hur många gånger har du tänkt tanken att ge upp?
– Aldrig. Klart att jag har analyserat mycket och funderat varför jag ofta gått över gränsen. Men inte så att jag har tvivlat på att det ska gå. Jag skulle inte vilja byta mitt driv mot något annat, men kanske vara lite bättre på att kontrollera det. Att vilja mycket, men inte för mycket.
Vid sidan av löpningen (”runt tio mil i veckan, men också mycket alternativ träning”) driver hon eget företag som jobbar med internationella företagsetableringar i Sverige. Främst inom finansbranschen. Det blir mycket tid i Linköping, men också i Stockholm.
– Jag har en väldigt positiv grundsyn till det mesta och det har hjälpt mig igenom alla prövningar. Jag har mina mål, men inte kommit dit. Än. Jag vill vara med på det största.
Man kan springa OS som 32-åring 2028.
– Skulle det bli så vore det fantastiskt. Det finns en nyfikenhet på var gränsen går och det finns många distanser att utforska.
Vad tänker du om 2024?
– EM går ganska tidigt på säsongen och det är ett stort mål. Förhoppningen är att komma iväg på nytt höghöjdsläger i USA innan. Klart att jag vet att det är ett OS nästa år och ingenting är omöjligt. Jag kommer inte ge upp förrän det är för sent. Det kommer nya chanser hela tiden.
Om vi sitter här om tio år – springer du fortfarande då?
– Känner jag att jag inte har fått ut allt som jag har i mig så gör vi absolut det. Känner jag att jag har lyckats så presterar jag nog någon annanstans.