Skamligt svaga rumänska finaldomaren (eller vad man nu ska kalla henne för) Cristina Dorcioman gav Norge två straffar, veteranmålvakten Nadine Angerer räddade båda och trots att halva startelvan saknades tog Tyskland sin sjätte raka EM-titel.
Det är ruskigt imponerande.
Det har på många sätt varit fotbollsdamernas första riktigt moderna mästerskap med en genomgående spelmässigt hög nivå som vi inte sett tidigare.
Vilka lag som tog sig längst?
Tyskland, som spelade som Tyskland alltid har spelat. Norge, som på många sätt var mest omodernt av alla. ”Surpuppor kommer och går, resultat består”, sa norske förbundskaptenen Even Pellerud och naturligtvis har han rätt.
Fotboll handlar inte om hur mycket du har bollen utan om att hitta sätt att vinna. Coole Pellerud var nära att göra det nu också. Tyskland inledde med två chanser på tre minuter, men Norge åt sig in i finalen och känslan när jag nu ser hur Angerer lyfter EM-bucklan bara några meter bort är att det faktiskt kunde ha slutat hur som helst.
Tur att inte domaren fick avgöra, även om hon försökte.
Norge var mer offensivt än i flera tidigare matcher, men straffades av en blixtrande attack, turneringens sämsta försök att ställa offside och Anja Mittags 1–0 strax efter paus.
Bästa laget vann.
Punkt.
Svenska landslaget – med bland andra LFC-kvartetten Charlotte Rohlin, Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Sofia Lundgren på plats på Friends arena – hyllades i paus och som extra publikdragare med möjlighet att tacka för stödet var det inget fel med det.
Samtidigt som det var mäktigt blir jag inte riktigt av med känslan.
Att hyllas för en tredjeplats?
Njae.
Den stora succén var den arrangörsmässiga. Inramningen. Intresset. Publikrekorden. Med sitt sätt att vara och spela har Pia Sundhage (framförallt hon) och hennes lag bidragit till framgången, men rent sportsligt har inte gjorts mycket mer än vad man faktiskt kan begära.
Man ska inte glömma det.
Och även om populariteten är häftig gullas det fortfarande för mycket. Det är orättvist mot alla. Inte minst mot tjejerna själva. Hur tror ni det hade låtit om en offensiv motor som Kim Källström spelat en hel EM-tunering utan ett enda mål, utan en enda assist och utan ens ett skott på mål? Något säger mig att han fått betydligt mer kritik än vad Caroline Seger fått nu, eller vad tror ni?
Sånt ska också påpekas för att nyansera bilden en aning.
Några saker till:
Nadine Angerer – Maren Mjelde, Nilla Fischer, Wendie Renard, Leonie Maier – Solveig Gullbrandsen, Nadine Kessler – Veronica Boquete, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Lotta Schelin.
Där har ni turneringens stjärnlag i min bok.
41 301 åskådare på en final utan Sverige. 216 888 totalt. Fantastiskt.
Bäst i övrigt?
Tyskland, stämningen och Fischer.
Sämst?
Inget Sverige i final, lottdragningen och Englands vänsterback.