2018 var Adil Kizil sportchef i allsvenska Dalkurd. Fem år senare är han idrottslärare i Björsäter. Men fotbollen släpper han aldrig. "I årets allsvenska är det väl 20-30 spelare jag känner väl. AIK:s tränare, Andreas Brännström är en av mina närmsta vänner så vi hörs nästan varje dag", säger Kizil.
– Det är klart att det är en speciell känsla. Vid den här tidpunkten på året är det ju som roligast att jobba med elitfotboll. Det är nu man är som mest förväntansfull, och känner en hel del press. Men så är det väl inte direkt här, säger Kizil och blickar ut över skolgården där två barn leker i sanden.
Kizil ler. Tillvaron som idrottslärare och fritidsledare i Björsäter och Grebo är en helt annan utmaning, kanske mer harmonisk, än hans tidigare jobb som sportchef i Dalkurd, Östersund, och även som chefsscout för Helsingborg.
– Den pressen som var när man jobbade i allsvenskan. Folk ringde och helgerna var aldrig lediga, så är det inte nu. Nu stänger jag av när fredagen är slut.
Beslutet att lämna de allsvenska strålkastarna för sandkorn på Greboskolan kan ses som en udda flytt. Kizil förklarar hur han hamnade här:
– Jag har ju flängt runt en del de senaste åren. Det har varit Uppsala och Dalkurd, Helsingborgs IF och nu sist Östersund. Nu känner jag att det är sambon som får styra var vi ska bo.
Några likheter mellan tioåringar och allsvenska elitfotbollspelare?
– Det finns dåliga förlorare överallt om vi säger så, skrattar Kizil.
Idag ler Kizil brett mest hela tiden. Förra året var det verkligen inte så. Då kämpade helt plötsligt Kizil för sitt eget liv.
– Det var precis efter att jag sagt upp mig i Östersund. Jag fick corona och var sängliggande en månad. Sen när det började släppa fick jag blodproppar i lungorna. Läkarna sa att det var livshotande så man insåg att det var allvarligt.
Kizil berättar vidare.
– Det blev en tankeställare. Man tror aldrig att sådant kan hända en själv. Jag är ju frisk och i bra form. Det brukar sägas att friska personer har massor av önskningar, sjuka personer har bara en, att bli frisk. Så var det för mig.
Långsamt tillfrisknade Kizil och för någon månad sedan var han på sista kontrollen. Nu är allt stabilt.
– Det var mycket mediciner ett tag, när man är van med att vara aktiv är sådant riktigt jobbigt.
Några barn behöver hjälp borta vid gungorna. Vårsolen som skvallrar om fotbollsäsong skiner över skolgården. Att Kizil helt skulle släppa fotbollen i och med det nya jobbet fanns inte på kartan. Numer är han fotbollsansvarig för Hemgårdarnas BK som precis tagit klivet upp till division 3.
– Min sambo märkte väl att jag behövde en dos fotboll. Jag har ändå sysslat med det i 32 år. Jag fick en del förfrågningar från olika klubbar men HBK kändes bäst. De har något riktigt intressant på g och Linköping som stad ska definitivt ha ett lag högre upp i seriesystemet.
Erfarenhet av att lyfta upp lag, det finns hos Kizil. Han har bland annat rattat Dalkurd som på fem raka säsonger gick från division 6, till division 1.
– Vi ska inte flyga iväg men jag tror att HBK kan överraska i division 3. Det finns en seriositet kring klubben och ett bra samarbete med Stångebro. Vi ska skynda långsamt. Det viktigaste är att visa Linköpings ungdomar att det finns ett bra lag i stan.
Ett av barnen vinkar till Adil på väg hem från fritids. Snart ska också den tidigare allsvenske sportchefen sätta sig i bilen hem från dagens jobb i Grebo och Björsäter.
– Visst, jag har varit i Allsvenskan, varit sportchef med allt vad det innebär. Idag jobbar jag som fritidsledare men jag kan verkligen inte säga att min tillvaro är särskilt mycket sämre nuförtiden, avslutar Kizil.