– Klart jag funderat på ibland vad som kunde ha hänt. Men livet är de val man gör och jag ångrar ingenting. Jag är jättenöjd med mitt liv, säger Jim.
Jim Andersson är Mantorpssonen som var något extra när det gäller sport. Han är känd för att som 16-åring ha skjutit Mjölby AI till division 1 i en sorts osannolik Bustersaga hösten 1990.
Men egentligen var han ännu bättre på ishockey. Jim spelade i östgötalaget året före TV-pucken och i Mjölby Södra bildade han ett radarpar ihop med Henrik Johansson.
Det var det som alltid präglat Jim, tron på Jesus, som fick honom att lämna hockeyn redan i de tidiga tonåren.
– Jag kommer ihåg att Göran "Tjorven" Lindqvist som tränade LHC då hade ett snack med mig och försökte få mig att tänka om med hockeyn. Han ville övertyga mig.
Vad fick dig att lämna ishockeyn?
– Jag upplevde i min tro att jag ville sluta, det var relationen med Jesus som påverkade mig. Då gick det bra i fotbollen och det var rätt beslut sett till miljön och jargongen som var i hockeyn. Hockeyspelare har rätt hård jargong och jag kanske inte var stark nog att klara det.
Jim Andersson kom till Mjölby AI:s fotbollslag från Mantorp 1990. Han kom för att spela med MAI:s duktiga juniorlag, födda 1973.
Det var på hösten han plockades upp i A-laget, i ett MAI som överraskande hängde med i toppen av tvåan som nykomling.
– Vi hade en väldigt bra stomme, med samspelta och duktiga spelare. Magnus Bjersér var en slitvarg, och vi hade Niklas Andersson, Ulf Malmén och Bengt Berggren. I försvaret tog Bengan allt på huvudet och Krister Sanfridsson var snabb och tog allt på backen, minns Jim.
I oktober 1990 fick Mjölby AI till slut spela en helt avgörande match hemma mot Nyköping. Seger skulle ge avancemang till ettan. Jim Andersson fick chansen från start och gjorde två mål när Mjölbylaget vann.
– Jag ser det tydligt framför mig, första målet var en volleyträff och på andra målet kastade jag mig fram och glidtacklade in bollen. Vilken känsla det var, säger Jim som blivit omtalad när han dessutom pratade om att det var gud som sköt upp MAI i ettan, troende som han alltid varit.
– Ordet gud vet jag inte om jag använde, men jag hade Jesus vid min sida, det kände jag, säger han i dag.
Det här var ett blixtrande genombrott och ryktena om Mjölby AI:s supertalang spred sig i Sverige. Även om Jim slår ifrån sig att det skulle vara något särskilt med honom och bollar.
– Min styrka var inte något bollsinne, utan jag var bra på att läsa spelet och att stå på rätt plats, menar han.
Jim togs ut i både pojklandslaget och juniorlandslaget, och delade rum med Jesper Blomqvist. I laget fanns spelare som Anders Andersson och Peter Vougt. 1991 värderade tidningen Idrottens affärer Jim till ett värde av 300 000 kronor, han var den största unga spelaren i svensk fotboll tillsammans med Henrik Larsson och Joakim Grandelius.
– Landslagsresorna minns jag väl. I Ryssland gjorde jag både mål och självmål. Jag minns med glädje den förmån det var att få göra det jag gjorde. Det var en fantastisk tid, säger han.
På sommaren 1991 bjöds Jim in till Malmö FF av MFF-tränaren Tord Grip. Han tackade nej då, det passade inte riktigt med MAI:s spelschema i ettan.
– Tänk om jag tagit chansen där. Jag kanske hade gått vidare och fått allt. Pengar och karriär. Men det är inte säkert att livet fungerat bättre för det, då är det viktigare att ha en familj, tycker Jim i efterhand.
I ettan fick Jim i alla fall spela inför storpublik hemma mot Häcken, 2 000 såg matchen på Vifolkavallen, och han var med om att möta Örgryte på Nya Ullevi. Det var glada amatörer från Mjölby i möte med proffs i exallsvenska storklubbar.
– Kul att se lite andra anläggningar, det gick inte dåligt. Men det var tufft. En annan fart i ettan, lärorikt, säger han.
Det var 1992 som Jim valde att ta steget och gå bibelskolan i Uppsala. Inte för något yrke, utan för sin egen kunskaps skull. Han hade planerat det länge, först bibelskolan och sedan lumpen.
– Jag skulle först ha tränat med Sirius och satsat på fotbollen också. Men jag var skadad en hel del då, det var därför jag inte kunde satsa vidare. Kroppen fungerade inte, först stressfraktur och sedan knäskada, säger han.
Glädjen till fotbollen släppte aldrig Jim, utan efter skadorna kom han tillbaka till Mjölby AI och spelade i tvåan och trean ända till början av 00-talet. Spelskickligheten märktes när han blev fri från skadorna. Men till toppnivån kom han aldrig mer.
Han har spelat en hel del i Väderstad, dit han flyttade med sin fru för jobbets skull, på senare år, bland annat med äldsta sonen Isac i u-laget. Han har också hängt med som idrottsförälder på fotboll och ishockey.
– Det är kul när det går bra för barnen. Det var stort att spela med sonen. Men nu har de inget B-lag längre, det är lite synd. Jag skulle gärna spela om det fanns oldboyslag, säger han.
Har du någon kontakt med någon från MAI:s storhetstid i dag?
– Nej, bara lite på Facebook.
Jim Andersson vill inte kalla sig religiös, mer än att ha en relation med Jesus. Han läser bibeln varje dag och har aldrig tvivlat på sin tro som varit med honom hela livet.
– Jag har upplevt svåra saker. Min mamma dog 1989, gravid med min blivande syster. Båda dog när kroppspulsådern brast. Jag har förlorat en dotter också, tio timmar efter födseln. Det var en chock. Livet är inte perfekt, men det är en grundtrygghet att alltid kunna gå till Jesus. Han är med mig i varje situation. Det är en relation som till sin fru. Man vill visa sin kärlek, att man älskar någon.
På fritiden är Jim med i församlingen Ordet i Ödeshög. Han är med i styrelsen och han predikar ibland också, när det saknas folk.
Men till yrket är 44-åringen produktionsledare på Väderstad AB, det företag han jobbat på sedan han var ung. I jobbet låter han som en modern fotbollstränare.
– Många i samhället i dag får så ofta höra hur dåliga de är, men man behöver känna sig älskad och omtyckt. Jag vill hjälpa människor och hitta det som är bra i varje människa. Då blir det bättre, säger han.
Borde du inte bli tränare?
– Nej, jag har ingen sån ambition. Kyrkan tar så mycket tid.
Vad är meningen med livet?
– Att möta Jesus och lära känna honom ännu mer, och att hjälpa människor. Att kunna hjälpa människor som behöver det är det största man kan göra. Vi borde alla bli bättre på att hjälpas åt, säger Jim Andersson.