Robin Bornehav är modig.
Han berättar om sånt som nästan alltid stannar inom fyra väggar. Där, i männens machovärld.
För det är nästan uteslutande där det händer, inbillar jag mig. Det Robin Bornehav berättar om skulle aldrig ske i ett tjej– eller damlag. Visst är det bara killar och män som blir så banalt larviga och omogna när de i gruppens och traditionens skydd ska välkomna nya spelare till laget? Eller, är jag fel ute?
Inkilningstraditionen i sig är jag inte emot. Inte alls. Den förekommer som bekant även i skolan ("nollningen") och rätt skött är inkilningen ett bra sätt att skapa gemenskap, gruppdynamik och få nya spelare/elever att känna sig välkomna. Men gränsen till att proceduren istället blir kränkande och oacceptabel är hårfin. Och det är välgörande och bra att sådana skrämmande exempel uppmärksammas, både inom idrotten och nu senast på Lundsberg.
Jag har själv spelat fotboll i en herrans massa år och både blivit inkilad och arrangerat inkilningar. Kan jag verkligen själv stå med ryggen fri i det här sammanhanget? Jag funderar, och hoppas i alla fall det. I Wolfram körde jag ett trolleritrick och sjöng (nåja) en sång. Det kunde jag bjuda på – och steget till det jag nu hör berättas om från ÅFF:s Cypernläger känns gigantiskt. Rakade ögonbryn, tårtor kastade på könsorgan, bestraffningar ... väx upp ÅFF-killar. Ni är elitidrottsmän, förebilder.
Det nio av tio tycker är asball och helt okej kan den tionde må dåligt av och det är tillräckligt för att den acceptabla gränsen ska överskridas. Det ska alltid finnas ett val att inte delta, men det är samtidigt lätt att bara säga, en 17-åring som står inför skrålande (ofta onyktra) lagkamrater är sällan särskilt kaxig att ta den diskussionen. Där måste de äldre spelarna ta sitt ansvar, både som vuxna och som förebilder för de yngre.
I dag tycker jag också att alla berörda i Åtvidabergs FF ska läsa igenom föreningens policy ytterligare en gång. Ni ser den här intill.