Kristoffer Khazeni tillbaka på träningsplanen under vintern.
Det är en tidig vårdag i april för nästan exakt ett år sedan. IFK har precis förlorat premiären mot Varberg med 0–1 men Kristoffer Khazeni har inte varit med i truppen. Han har haft corona och 2022 har inte börjat som han har tänkt sig.
Nu är han frisk från det men upplever att något inte stämmer.
– Jag hade varit hemma ett tag och kommit tillbaka men kände mig väldigt trött. Jag hade tränat någon vecka men på genomgångarna kunde jag nästan sitta och somna till och så hade det inte varit förut. Jag tänkte att det var corona, att det fortfarande påverkade mig, berättar IFK-mittfältaren nu för Sporten.
Solen skiner över Platinumcars Arena, ovanför läktartaket kvittrar ett par fåglar och vittnar om att vintern är på väg att jagas bort för gott och vi går över till den östra läktaren för att inte hamna i skuggan. Här berättar Kristoffer Khazeni nu för första gången öppet sin historia om det år han har bakom sig. Den dramatiska aprilträningen när livet vändes upp och ner, sjukhuset och senare beskedet om vad allt berodde på.
En elakartad tumör i hjärnan.
Det är en berättelse om tuffa besked, en hård kamp, men också om en väg framåt och hur han inte bara kämpat sig tillbaka till livet utan också till fotbollen.
– I dag är jag bara tacksam att jag är här. Förhoppningsvis ska jag få må bra nu och kunna få fortsätta göra det jag älskar och brinner för, säger han och kisar under den stickade mössan.
Vi återvänder först igen till den där träningen ett år tidigare.
– Den dagen var det dubbelpass, jag var med på planen på förmiddagen och på eftermiddagen skulle jag köra i det lilla gymmet. Jag kände efter något set att det började snurra till och jag mådde lite dåligt. Jag satte mig ett tag och det kändes okej igen. Jag körde på, men så fick jag tillbaka känslan igen fast mycket, mycket värre. Jag kände mig jättesnurrig och sprang till toan och låste in mig. Där föll jag ihop, troligtvis fick jag ett krampanfall där inne. Jag låg ett bra tag innan jag vaknade och inte förstod vad som hade hänt men när jag kollade mig i spegeln var jag blåslagen.
Det blev färd direkt till akuten med hjälp av dåvarande huvudtränaren Rikard Norling och fysioterapeuten Nicolas Santi Aguilar.
Tårarna efter första inhoppet. I cupen mot Häcken kom Kristoffer Khazeni in på slutet.
Efter röntgen av skallen, där Kristoffer Khazeni fortfarande var övertygad om att det var effekterna av den långdragna corona-infektionen, kom det tuffa beskedet.
– Jag trodde att jag hade svimmat och att det hade något med coronan att göra. Sedan kom de in och sa att de hade sett en förändring i hjärnan och att de inte kunde utesluta cancer, berättar han.
Just ordet cancer är tufft att höra, det ligger så mycket känslor i det, hur tänkte du när du som elitidrottsman fick ett sådant besked?
– Ja, vad tänker man ... där och då hade jag svårt att greppa det. Att ändå någonstans ha känt sig frisk och från ingenstans så är man allvarligt sjuk. Det tog ett par dagar, någon vecka kanske, innan jag förstod vad det betydde. Nu har jag fått reda på i efterhand att jag troligen haft det här i huvudet sedan någon gång när jag var tonåring och att den sedan bara vuxit och till slut blev den för stor och det var därför jag fick krampanfallet. Men det är klart att det kom som en chock, både för mig och mina nära.
Hur hanterade du första tiden?
– För mig handlade mycket om att omge mig med min familj, prata om det ganska mycket. Men jag tror också att jag var ganska frånvarande. Jag minns inte så mycket från den tiden. Jag har pratat med familjen om det och de kände inte igen mig riktigt. Det är inte konstigt om man försvinner iväg i tankarna.
Var du orolig för livet?
– Ja. Det var jag ju. Det är tyvärr det som är grejen med cancer. Det är en hemsk sjukdom och innan man visste exakt vad det var så är man livrädd. Så är det.
Kristoffer Khazeni i det allsvenska mötet med IFK Värnamo i söndags där han fick sitt andra inhopp i år.
En månad efter upptäckten opererades tumören bort. Han och stora stödet i flickvännen Jennifer hade flyttat hem till Kristoffers mamma då och bodde även ibland hos hans bror för att ha maximal hjälp.
– De fick dra mig upp ur sängen. Sedan försökte jag hålla igång så gott det gick. Det var viktigt för mig. Men det var en lång månad.
Operationen gick bra?
– Den gick väldigt bra. Den var ganska riskfylld, tumören var ganska stor. Det är alltid riskfyllt när man är i hjärnan och petar. Det var mycket som kunde gå snett. Därför gjordes operationen när jag var vaken för att man skulle kunna monitorera mig hela tiden. Det var en speciell upplevelse. Men de är så proffsiga och tog hand om mig så bra.
Hur mår du i dag?
– Jag mår ändå ganska bra tycker jag. Jag är lite trött efter matchen igår (Värnamo). Det blev 30 minuter och för mig är det mycket just nu. Generellt är det dag för dag hur jag mår. Det känns som ett lotteri, när jag vaknar så får jag se hur det är. Friskförklarad kommer jag aldrig att bli på papperet. Det betyder inte ... eller, jag mår bra nu och jag kommer förhoppningsvis göra det livet ut också.
I dag går 27-åringen på kontroller men behöver ingen ytterligare behandling. Han hoppas att det förblir så. Mitt i ett sådant tufft år som Kristoffer Khazeni har gått igenom är inte fotbollen det primära fokuset.
– Första månaderna handlade om att komma tillbaka till ett liv igen. Försöka må så bra det gick. Jag hade inte fokus på fotbollen på säkert ett halvår. Sedan när jag väl kände att det skulle kunna funka så började jag tänka på det. Samtidigt var träningen jag gjorde hemma i Stockholm mer för att bara må bra. Det var först när jag började komma hit lite mer och träna med grabbarna som jag kände att det kanske går.
Att du är tillbaka på planen igen, har du trotsat oddsen där lite?
– Kanske lite så. Jag tror att jag frågade ganska fort hur mina chanser skulle vara att komma tillbaka, de ville absolut inte lova något och det kändes väl på läkarna som att det skulle bli tufft. Samtidigt var deras mål också att jag skulle kunna komma tillbaka till ett så normalt liv som det går och det lyckades de verkligen med. Det är jag jätteglad och tacksam över.
Supportrarnas tifo som hyllning till Kristoffer Khazeni strax efter att han fått sitt sjukdomsbesked.
Direkt efter att klubben gick ut med att han tagit en timeout på grund av sjukdom hyllades han från alla håll. Spelarna bar speciella uppvärmningströjor med nummer 26 och Khazeni på ryggen inför den andra matchen mot AIK på Friends Arena.
Och inför hemmamatchen mot Häcken ett par veckor senare stod Curva Nordahl för ett omtalat tifo när en stor bild av honom fyllde upp ståplatsläktaren med orden Kämpa Khazeni.
Hur mycket tog du del av allt det där?
– Det mesta ändå. Jag kollade på de flesta matcherna. Jag vet inte vad jag ska säga ens ... det är så jäkla fint att människor som man egentligen inte känner sluter upp och är så fina på så många olika sätt. Allt de gjorde för mig. Tifot, insamling, folk skrev till mig. Det är svårt att ta in. Jag är helt otroligt tacksam för alla som har hört av sig och stöttat mig och gett mig energi. Just tifot minns jag så väl, hela familjen satt hemma hos brorsan och skulle se matchen. Jag hade ingen aning om att det var gjort. När vi såg det kom det några tårar på de flesta i familjen, säger Khazeni.
Han ler igen åt minnet och stödet från fansen.
– Det är bara kärlek rakt igenom. Nu vet jag inte hur det är i andra klubbar men det känns som att det är en sådan familjär och varm känsla runt den här klubben.
Hur ser du på fotbollen i dag och vad betyder den?
– För mig är det bara glädje. Det är vad det handlar om. Glädjen i att vi får hålla på med det här och att ha det som jobb. Det är egentligen helt sjukt.
Fansen och känslan runt IFK är något som IFK-mittfältaren hyllar.
Den 11 mars, elva månader efter cancerbeskedet, klev Kristoffer Khazeni in i en match igen i kvartsfinalen i svenska cupen mot Häcken. Det har blivit två allsvenska inhopp fram till nu också.
– Matcher var inte i fokus i början. Jag trodde att jag skulle ha det lite tuffare kroppsligt, och då inte bara med huvudet. Men det kändes bra och jag trappade upp långsamt. När det sedan var dags för cupen började det att spritta lite i benen. Jag fick göra mitt första inhopp också. Det var ingen nervositet där, mer glädje.
Känner du att du har fått andra perspektiv på livet med det du gått igenom?
– Det har man nog, sedan vet jag inte exakt vad för perspektiv. Men om man hade små problem förut så betyder inte de så jäkla mycket för en i dag. Och små saker som heller inte betydde så mycket förut, att gå ut med hunden eller ta en kopp kaffe med en kompis, betyder lite extra i dag. Små ögonblick i livet som är så fina.
Hur tänker du runt fotbollen framåt?
– Jag försöker att inte tänka så långt fram, bara vara här och nu. Det har bara gått ett år efter operationen, så det är fortfarande relativt tätt inpå.
Har du fortfarande samma drömmar med den?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Nu är jag bara så glad att jag är där jag är. Och att få spela igen.