Emma Lind
– Jag tycker bara det att vi är tre tjejer från Östergötland som är här är sjukt. Att vi är två från Vadstena är än mer sjukt när man tänker på det. Eller jag börjad spela i IFK Motala innan vi flyttade till Vadstena. Men det är Vadstena som är hemma för mig.
Emma Lind spricker upp i ett leende där hon står under läktaren på Gamla Ullevi i Göteborg. Där har de 24 spelarna i den svenska landslagstruppen just avslutat träningen inför tisdagens träningsmatch mot Frankrike.
För Emma Lind och Stina Blackstenius är det första gången de är med i samma trupp sedan de båda spelade ihop i moderklubben VGIF.
– Jag har sett var Emma har spelat och följt henne så. Men vi har aldrig spelat ihop sedan dess och vi har aldrig mötts heller. Att hon får chansen här är jättekul och välförtjänt. Lite Vadstenakonnektion är alltid kul, säger Stina Blackstenius.
Stina Blackstenius trivs i landslaget och har samlat på sig en hel del rutin. Tisdagens match mot Frankrike blir hennes 85:e landskamp.
Med sina 84 landskamper är landslagsmiljön välbekant och en plats där Stina känner sig trygg. För Emma däremot är det nytt och spännande. Men främst inspirerande menar hon.
– Det är jätteroligt. Kul att få känna på skillnaden mellan U23 och A-landslagsatmosfären. Det är helt klart ett snäpp upp. Alla har varit väldigt välkomnande så det har inte varit några problem att komma in i gruppen. Nu är jag inte heller jätteung med mina 27 år så jag behöver heller ingen som tar hand om mig, säger Lind.
Om Stina var först i de här sammanhanget så var rollerna de ombytta när de spelade i VGIF. Där var det den ett år äldre Emma som var först med att göra debut i både A-lag och distriktslag.
– Jag var bara 12 år när jag fick göra debut i A-laget. Sen kom Stina upp något år senare och även i östgötalaget kom hon också upp till oss -95:or. Så vi har följts åt och det är häftigt när man tänker tillbaka på resan vi gjort, Vi får hoppas att den fortsätter här också, säger Emma.
Den senaste samlingen utomlands Stina Blackstenius och Emma Lind var på tillsammans var när de spelade Dana-cup i Danmark med VGIF. Året var 2009.
Under ungdomsåren i VGIF var de inte ensamma om att vilja mycket med sin fotboll. Kullen innehöll åtskilliga fotbollstalanger som sällan missade en träning.
Men även om de andra var flitiga så stack möjligen de båda ändå ut.
– Vi i den kullen hängde ihop väldigt länge. Det tror jag var en faktor som gjorde att det gick så bra. Rent generellt gillade jag inte att missa en träning. Jag minns att jag satt i bilen en gång och grät för att jag skulle bli sen till träningen för att mamma tvingat mig att göra läxorna innan jag fick åka, säger Emma och skrattar när hon minns tillbaka.
Emma Lind hoppas på att få speltid mot Frankrike men är realist. "Än så länge vet jag min plats här. Men det är kul att få vara här, det är ett steg närmare."
När Stina ska svara på vad hon tror var orsaken, till att de var så många av VGIF-tjejerna födda på mitten av 1990-talet som blev så bra, funderar hon först en stund.
Säger sen:
– Jättesvårt att svara på. Men jag tror att alla de som var med under de här åren kände en väldig stor glädje för fotbollen. Vi kände att vi kunde vara med och vinna. Det var många vinnarskallar i den gruppen. Jag tittar tillbaka på de åren och är tacksam för att jag fick vara med i det gänget.
Stina Blackstenius
Förbundskapten Peter Gerhardsson håller med om att det är häftigt att två i truppen har VGIF som moderklubb. Men ovanligt att de små klubbarna fostrar stora stjärnor berättar han att det inte är.
– Många i landslaget kommer från mindre orter. Det är ofta familjärt och harmoniskt i de små klubbarna och miljön är väldigt viktig. Kommer det då en bra kull kan några ta sig väldigt långt, säger Gerhardsson.