Att syskonpar är framgångsrika i idrott är väl inte direkt unikt i vårt avlånga land. Men att två systrar från Vadstena hamnar i Göteborg och där spelar för varsin guldfavorit i två av våra största lagidrotter. Ja, det kan man ändå säga är just unikt.
Frågar man huvudpersonerna hur de ser på det så har de inte ens tänkt tanken att det skulle vara något speciellt med att de bytt den lilla orten vid sjön mot storstaden vid havet. Småklubbarna VGIF och VHF mot storklubbarna Kopparbergs/Göteborg och Sävehof.
– Jag har aldrig reflekterat över det. Vår idrott är ju sån vardag för oss. Din handboll och min fotboll, säger Stina Blackstenius och riktar blicken mot halvsystern Nina Koppang.
– Jag har inte heller tänkt på det. Men nu när du sa det så lät det väldigt coolt, säger Nina och skrattar där hon sitter vid köksbordet hemma hos sin sex år äldre syster i stadsdelen Munkebäck i Göteborg.
Över en kopp kaffe ska vi ägna en timme åt att reda ut hur lika eller olika de båda bolltalangerna från Vadstena är. Vad har de gemensamt som tagit dem dit de är idag?
Ja, frågar man deras mamma Lena så är svaret att det är hennes gener som är förklaringen.
– Mamma. Hur många gånger har man inte fått höra att hon är den enda gemensamma nämnaren? Mamma som aldrig ens ägnat sig åt en lagsport, säger Stina med följd att båda systrarna skrattar.
För mig som inte träffat de båda samtidigt på några år så känns det ändå som att mamman delvis kan ha lite rätt. För när båda nu är vuxna så är det slående hur lika de är i kroppsform. Ordspråket stöpta i samma form passar sannerligen in.
Stinas sambo Philip kan intyga att så är fallet.
– Jag kom in när de satt i köket med ryggen mot mig för ett tag sedan. Jag kunde inte säga vem som var vem, säger han.
Ja, faktum är att till med systrarna själva inte alltid är helt säkra på vem som är vem.
– Vi tittade på lite fotbollsbilder där vi båda var lika gamla. När vi höll för ansiktena så hade vi själva svårt att säga vem av oss det var. För vi har väldigt lika rörelsemönster också, säger Stina.
Något de också har gemensamt är spetsegenskaperna de har på planen, oavsett om det är en fotbolls- eller handbollsplan. Det är fart, kraft och raka vägen mot målet som gäller.
– Vi har väl aldrig varit speciellt tekniska utan vi lever mycket på fysiken och snabbheten. Fast när vi var små var vi inte så starka men vi har alltid varit snabba. Styrkan har vi byggt upp senare, säger Nina.
Kaffet är slut och samtidigt kan vi konstatera att de fysiskt har väldigt många likheter som förklarar deras idrottsliga framgångar.
Så vi lämnar det och går istället in på personlighetsdrag.
Där visar det sig att tesen stöpta i samma form inte är fullt lika gångbar.
– Vi är verkligen inte lika till personlighet. Jag är den som ska ha ordning på allt. Nina är ju helt obrydd. Jag kunde inte bry mig mer och Nina kunde inte bry sig mindre, säger Stina.
Varvid Nina skrattade inflikar:
– Bara en sån sak som att du alltid börjar städa så fort du kommer hem till mig.
Förutom att Stina är pedanten av de två så har hon också alltid varit den mer tillbakadragna. Medan Nina varit utåtriktat och framåt så har Stina ibland haft svårt för uppmärksamheten som kommer med att vara framgångsrik idrottare.
I unga år var att prata inför en större grupp människor en mardröm. Men med åren har hon vant sig och det var tur när VM-bronset skulle firas på Götaplatsen i Göteborg förra sommaren inför 40 000 åskådare.
– Speakern kom fram till mig och sa att när bandet slutat spela så ska jag intervjua dig. Hade det varit för några år sedan så hade jag sprungit därifrån.
Men när vi sitter där runt bordet och skymningen börjar falla utanför fönstret så kommer det fram att helt olika är de ändå inte. För förutom ett brinnande intresse för sport så skrattar de också åt samma sorts skämt.
Och har en tendens att tappa en pajform i golvet och vippa ut en kaffekopp lite då och då. De är helt enkelt lite klumpiga.
– Jag tror att det har att göra med att allt vi ska göra ska gå så fort som möjligt. Vi har verkligen noll tålamod båda två. Ta bara en sån sak som att jag har bilen borta på parkeringen. Gå dit är ju fruktansvärt tråkigt, så då springer jag bara för att det ska fortare, säger Stina.
– Och vi är dåliga på att ta beslut. Som när någon av oss frågar vad vi ska äta så svarar den andra bestäm du. Sen blir vi arga när den andra inte kan bestämma, säger Nina.
Till sist har vi det här med att förlora. Något som de medger att ingen av dem är speciellt bra på att hantera.
Nina berättar att hon kan älta en förlust i evigheter och för att understryka det så säger hon:
– Ta bara när vi spelade oavgjort i sista matchen mot NKIK i steg tre i SM med VHF och var ett mål ifrån att gå till steg fyra. Det grämer mig fortfarande och det är snart fyra år sedan nu.
Gemensamt utser de dock Stina som den sämsta förloraren. Med motiveringen att hon en gång sprang ut i mörkret och satte sig på en klippa i två timmar vid familjens sommarställe i Norge efter att ha förlorat i kortspel.
Vår timme är slut och Stina måste rusa för att hinna i tid till träningen för det ungdomslag hon är fadder för.
Men innan hon går måste vi prata några ord om SM-guld för det är hon den av systrarna som just nu är närmast att få fira. För med fyra omgångar kvar av allsvenskan så toppar Kopparbergs Göteborg tabellen med fyra poäng före Rosengård.
Men något guldfirande har hon inte börjat planera trots sin strukturerande personlighet.
– Det där är inte klart på långa vägar och det är vi rätt bra i laget på att säga. Men det går ju inte att undvika att se att det är ett bra läge. Men det är inte det lättaste att spela i det läget. Så alla vet att det fyra tuffa matcher kvar, säger Stina och drar lagen de har kvar att möta.
Nämner Växjö som slåss för att hänga kvar och LFC som kämpar om en Europaspelsplats.
Vad hon inte är medveten om är vad det skulle innebära att både Kopparberg Göteborg och Rosengård vinner sina två kommande två matcher.
Blir det så kan guldet säkras om det blir seger mot just LFC på Linköping arena i den näst sista omgången.
– Det har jag inte ens tänkt på. Det vore ju sjukt om det skulle bli så.