Vi hade väl lite till mans börjat att misströsta efter den plågsamt sega första halvleken när SVT--experten Ola Toivonen upplyste oss tv-tittare om att det spelas två halvlekar i fotboll. Tur det. För med färska taktiska pausdirektiv från herr Andersson höjdes pulsen såväl i det svenska laget – som ute i stugorna och bland överhettade supportrar på våra coronasäkra (hm?) torg.
Det svenska modet kom fram. Glenn Strömberg höjde tonen i rutan och till slut blev det också den första svenska segern i ett mästerskap sedan 2012. Och den var så välkommen.
Men visst hann vi tvivla på Jannes gäng även den här dagen.
Det mest spännande som hände i första halvlek i min EM-vrå var när det plingade till i Teams och jag fick ett meddelande av kollega Bergsten. Det väckte mig ur min EM-dvala där jag satt i drömmarnas värld och leendes tänkte tillbaka på färska EM-höjdare som Danmark-Belgien och allt som haft med Italien att göra hittills under detta mästerskap.
Sveriges matchplan var förstås väsensskild jämfört med den i premiären mot Spanien, men de uppflyttade grundpositionerna resulterade egentligen inte i någonting som var av det skojigare slaget under den första halvleken. Emil Forsberg hade förvisso mer boll redan efter två minuters spel än han hade under hela matchen mot Spanien, men hans fina förstatouch var många gånger FÖR bra för att lagkompisarna skulle förstå. Och spelet gick alldeles, alldeles för mycket i sidled, som om de blågula fått vaccin mot djupledspel.
Jag är alldeles säker på att Janne Andersson, förbundskaptenen med en hel rävfarm bakom sina öron, efterlyste mer mod från spelarna när han tog sitt paussnack. Med mod vinner man mycket på en fotbollsplan – exempelvis en EM-match i Sankt Petersburg.
Runt minut 60 började också målchanserna dugga lika tätt som svettdropparna på valfri svensk ölservering under den heta fredagsförmiddagen. Underskattade Ludwig Augustinsson tvingade först Martin Dubravka till en super-duper-räddning med sin nick på Sebastian Larssons inlägg och strax efteråt hade även Alexander Isak och Marcus Danielson varit nära att näta med sina nickar.
Alexander Isak. Wow. Som han vaknade i andra halvlek. Den rörligheten, den speluppfattningen – det är mumma för oss fotbollsälskare och förmodligen även för kassören i Real Sociedad. Killen är 21 år. Inte kassören alltså.
Det var också en Isak-skarv fram till pigge inhopparen Robin Quasion som bröt dödläget när Sverige tilldömdes den straff som fick sommar-Sverige att växla upp från stekande hett till något glödande. Emil Forsberg rättade till sin hårsnodd, drämde dit bollen i nät, hur säkert som helst, och plötsligt stod de blågula med åtminstone tio dobbar i åttondelen.
Det var länge sedan som Sverige hade en sådan slagsida med offensivt starka profiler, men hittills är det uppenbart så att det är den täta defensiven som imponerat mest. Viljan att ta jobbet för laget, att ligga rätt i positionerna och den taktiska medvetenheten är om inte guld värt så väldigt framgångsrika faktorer i ett mästerskap av det här slaget.
Förresten. Om vi blundar för några halvlekar här och där, som den första i går i Sankt Petersburg, är det inte ett oväntat välspelat och underhållande mästerskap vi fått se så här långt? Jag längtar till varje match.