November månad har anlänt, de inhemska fotbollsserierna har gjort bokslut, endast några spännande kvalomgångar återstår detta år. Kvalmatcher till EM-slutspel för landslag, och kvalmatcher till allsvenskan och superettan, innan alla vet vilken serietillhörighet ditt lag ska spela i.
Åtvidabergs FF vet i alla fall vilken serie man hamnar i. Det är givetvis trist att ramla ur en serie, men vi försökte och kämpade heroiskt hela året (ja, Falkenberg-matchen blev inte bra, så att säga...), i en svår motvind, där bland annat spelartappen de senaste 18 månaderna blev svåra att täppa till.
Det kommer att ske en stor spelarväxling, och det kommer bli viktigt att få in ”rätt” spelare i ett nytt lagbygge. Medelåldern kommer sjunka drastiskt, ta bort 140 år med Hallingström, Gustavsson och Bergström och Dahlén, bland annat. Och i min värld, ska inte en klubb som Åtvidabergs FF ha den klart äldsta truppen i en serie, snarare tvärtom. Jag tycker framtiden ändå är ljus med ett större fokus runt talangsökande och utveckling. Sen måste föreningen kommunicera bättre med sin omvärld. Nu har det först snackats om Europa, och sedan viskats om superettan. Nu jobbar vi stenhårt mot att vara ett av Sveriges 20 bästa lag! Check!
Det andra länslaget, IFK Norrköping, svarade för en imponerande prestation. Att verkligen orka, tro och våga köra sitt race är fantastiskt bra. Manager Jan-Olof ”Janne” Andersson påtalade att det var hundra faktorer som gjorde guldet. Jag, som motståndare, konstaterar, att av topplagen, är Norrköping det tyngsta laget att möta, AIK och IFK Göteborg är mera lättlästa, statiska. Bra, hög lagpress (i det momentet har ändå Norrköping varit mycket bra i de senaste åren, även om man låg i botten av serien), och ett konsekvent eget offensivt spel med bra passningsfötter i sina uppspel, där man befolkar många spelare på offensiv planhalva, som skapar ett tryck på motståndaren.
Och, nästa faktor: när Norrköping tappar bollen högt uppe i planen, jobbar man stenhårt för att återerövra bollen, oftast med lyckat resultat, i och med att man har mycket folk med uppe i sina anfall. Misslyckas man vinna tillbaka bollen, gör man en lätt foul, med frispark till andra laget, oftast ute på kanten, i ”ofarligt” läge. Gör man samma sak centralt i planen, blir bestraffningen hårdare, i en kontring för motståndaren, då är det, oftast, Daniel Sjölund som får ”ta smällen”, nio gula kort vittnar om det. En stark influens från La Liga, i Spanien, av tränarparet Andersson/Stefan Hellberg.
Jag gillar verkligen när forwards samarbetar i ett lag, oavsett serie eller lag. Och titta på de bästa forwardsparen i allsvenskan: Kujovic–Nyman(Kamara), Gotiom–Bangura i AIK, Rosenberg-Djurdjic i MFF. Jag tror det är viktigt att den äldsta, oftast den mest störst status, verkligen visar att 1) det är viktigast att LAGET vinner matchen, 2) jag ska göra mål. I den ordningen, inte tänka först på att han själv ska göra mål i matchen. Lagspelare, helt enkelt.
En annan faktor är fystränarens roll. Jonas Hellberg i Norrköping, har nu varit en längre tid i föreningen, och man ser resultat nu. När en fystränare är ny i laget, så får man sällan effekt och resultat direkt, utan nya övningar, en ändrad belastning i muskulaturen, tar en stund för invanda mönster hos en fotbollsspelare att förändra.
Och ett lag i medgång, det laget har verkligen medgång. Det bara är så, vissa år. För att illustrera skillnaderna mellan ÅFF och IFK, kan man ta veckan där i slutet på augusti. Först vår derbyfight på Kopparvallen, där IFK:s Kamara kvitterade i 93:e minuten. Och dagarna senare när ÅFF, släpper in 0–1 mot Göteborg i 92:a minuten, och där IFK vänder till 3–2 på övertid hemma mot Helsingborg. Summa: en poäng för ÅFF som kunde/borde varit minst fyra. Och fyra poäng till IFK som kunde varit en.
Jag skickade gratulations-sms till Stefan Hellberg efter guldet, men om någon IFK-are läser detta, säger jag också: ”Grattis till guldet”. Lördag 19 mars spelar vi träningsmatch på Kopparvallen, så en gång nästa år blir det i alla fall en derbymatch.
I övrigt: Champions League-Malmö FF hade skåpat ut Allsvenska-Malmö FF. Det bevisar att svenska lag är mycket bättre på att kontra ut en motståndare, än att själva vara spelförande.
ÅFF:s fem röster till ”Årets tränare” inför Fotbollsgalan gick till Roger Sandberg (Gefle), Janne Andersson (Norrköping), Jörgen Lennartsson (IFK Göteborg), Andreas Alm (AIK) och Roger Franzén/Joel Cedergren (Sundsvall).
Andreas Thomsson
(Andreas Thomsson är assisterande tränare i ÅFF och skriver gästkrönikor om fotboll i Corren.)