Det sägs att gigantiska Tokyo inte har några gränser. Stor-Tokyo är till ytan större än Skåne och enbart i stadsområdet bor runt 25 miljoner människor. Nu sitter Yuka Momiki på en japansk restaurang och tittar ut över det uteblivna folkvimlet på Trädgårdstorget i Linköping.
Hon ler.
– Linköping betyder mycket för mig. Ni svenskar är ofta lite blyga i början och så är det i Japan också. I Tokyo är det hela tiden så mycket människor. Byggnader. Bilar. Tåg. Allt är så stort, så stressigt. Jag gillar när det är lugnare som här.
Linköping FC:s japanska anfallare får något drömmande i blicken när hon tänker på vad som väntar framöver. Tre allsvenska omgångar kvar och inför lördagens toppmöte med Hammarby har LFC chans att ta guld. Hon är inte stor – 153 centimeter utan fotbollsskor på fötterna – men syns på planen som en av allsvenskans bästa spelare under senaste åren.
– Jag har vunnit mästerskapet i Japan flera gånger, men att vinna någonting utanför ditt land…det skulle vara enormt stort för mig. Nästan svårt att förstå. Jag är väldigt, väldigt förväntansfull och kan knappt förklara hur mycket jag ser fram emot avslutningen. Det har bara gått så fort. Jag älskar det här laget och alla runt omkring.
Framtiden?
– Jag vet inte.
Är det tufft?
– Det är okej. Bara tre matcher kvar som avgör vem som blir mästare. Just nu vill jag bara fokusera på det.
Det är som vanligt en höst med ständiga skiftningar. Som om vädergudarna tycks ha svårt att bestämma sig. Från regn och rusk till sol och värme. Yuka Momiki kommer direkt från träningen när vi ses utanför lunchhaket. De två yngre i sällskapet tar sushi och äter med pinnar, jag yakitorikyckling och kör med kniv och gaffel.
Nåväl.
Smakar alldeles utmärkt.
Ni kanske minns vad som hände när hon flyttade till Sverige sommaren 2020? Värvad till LFC, men så tog det inte ens en kvart i debuten innan olyckan var framme och hon skadade foten. Hon återvände på kryckor till OL Reign i USA – men trampade svensk mark snart igen.
– Det var en jobbig tid. För första gången flyttade jag ensam utomlands och upplevde två olika länder på ett år. Jag hade svårt att hitta min roll i amerikanska fotbollen och LFC gav mig chansen i rätt läge både före och efter min skada. Ett tag visste jag nästan inte varför jag spelade fotboll igen, men här var det okej att vara mig själv igen. Som spelare och som person. Med Linköping och den svenska kulturen kom fotbollen som jag älskade tillbaka till mig, säger Yuka Momiki och tar en sked av sin misosoppa.
Hon föddes i New York när mamma och jobbade där, men som treåring flyttade familjen hem och Momiki fick sin fotbollsfostran i storklubben NTV Beleza nära Tokyo.
– Jag hade tur som kunde spela med tjejer. Så är det inte överallt. Fotbollen är inte lika jämlik som i Sverige. I Japan finns fortfarande en och annan som tror att fotboll spelas av män och inget annat. Det är en tuff fajt, men jag vill också inspirera och vara en förebild. I USA spelade jag med Megan Rapinoe som har kraften att förändra världen även utanför fotbollen.
Vad hade du för idoler som ung?
– Homare Sawa. Och Leo Messi, förstås. Liten och vänsterfotad. Som jag. Haha.
Tillsammans med bland andra lagkompisen Saori Takarada och LHC-syskonen Haruka Toko och Ayaka Hirosato har hon varit med och bildar något slags japanskt community i Linköping. De håller koll på varandra, trivs tillsammans och umgås mycket.
– Ja, vi ses nästan varje dag. Ofta på fik som Babettes eller Ronaldos. Häromdagen spelade jag fotboll med några barn i Trädgårdsföreningen.
På distans jobbar hon med ett japanskt eventföretag (”skönt att ha något att göra utanför fotbollen”), men läser också svenska och har lärt sig att förstå ganska mycket. Det finns så klart en saknad såväl efter familj och vänner som efter japanska specialiteter, men nu öppnar 27-åringen för en framtid i Sverige och Linköping.
Som – barista.
Hon skrattar när hon berättar.
– Det låter kanske dumt, men jag skulle vilja jobba med det. Det är en dröm. Jag gillar kaffe. Det är inte säkert att jag återvänder till Japan efter karriären. Jag tänker på mitt liv och den kultur som jag vill leva i. Det kanske inte är i Japan. Jag vet inte.
Vad drömmer du inom fotbollen?
– Att någon gång vinna Champions league. Jag vill visa för mig själv och för världen vad jag kan. Att jag kan bli stor även om jag är liten.