– Det känns så skönt nu, sa hon och log.
Jublet stod förstås högt i tak när LFC-bussen rullade in på Linköpings arena strax efter 21.30. En efter en kom de ur bussen, sjöng och skrålade, dansade och kramades.
Mariann Gajhede var kanske inte den som sjöng mest, det gjorde de yngre i laget. Men det syntes tydligt att hon njöt av varje sekund och försöka ta in känslan.
– Vi har haft några timmar i bussen att smälta det här,men det är fortfarande lika skönt. Och nu är det kul att komma hit och fira med alla andra runt det här laget som också gjort ett fantastiskt jobb.
Alla vet att hon är inne på slutspurten av sin karriär, att det är hennes sista matcher hon spelar nu. Kroppen säger ifrån och det civila livet pockar på.
På slutet av den här säsongen har hon inte kunnat träna ordentligt, nästan bara spela matcher. Så nu när guldet är klart skulle hon egentligen kunna lägga av och minnas vinsten mot Vittsjö och det säkrade guldet som sin sista match.
– Nä, så tänker jag inte. Jag vill gärna spela de två sista matcherna också och kanske kunna njuta av dem lite mer. Vi har spelat med tung press hela säsongen, nu är vi av med den och kan bara gå ut och njuta innan säsongen är över.
Bakom henne stod klubbchefen Maria Hagström och myste. Hon fanns på plats i Vittsjö när guldet blev klart och var sen hemma och tog emot hjältarna vid arenan.
Vad betyder det här för klubben?
– Det är ju det här man strävar efter och vi får ett kvitto på att det vi gör är bra.
Varför har ni vunnit?
– För att vi haft det bästa laget. Och nu väntar ett tufft arbete att behålla de spelare som vi inte redan har under kontrakt. Och lämnar de får vi hitta alternativ.