Det är en av få lugna dagar i väntan på en ny säsong på idylliska Kamratgården i Göteborg. Samma dag som Kennet Anderssons son kommer hem från Åtvidaberg där han går på fotbollsgymnasiet.
– Han snokade upp det själv. Han skulle gått i Partille men fick höra av en kompis om det och frågade; "Pappa kan vi inte åka dit". Så jag var där när han provspelade.
Det är egentligen "Knetens" enda koppling till Östergötland idag, efter den korta låneperioden 1993 i IFK Norrköping.
– Det har varit otroligt lärorikt för honom att vara där. Jag säger; "Har du något intresse som drar. Det spelar ingen roll vad det är. Kör bara, dra". För det följer med så mycket på vägen. De lär sig så otroligt mycket som de kan ha nytta av senare i livet, säger Kennet.
Är han lik dig som fotbollsspelare?
– När det gäller kroppen. Han har inte riktigt växt färdigt. Men enligt min fru är han mer lik mig nu. Samtidigt är han annorlunda. Vänsterfotad och håller bollen mycket närmare kroppen än vad jag gjorde. Jag var mer bufflig.
Men det gjorde Kennet Andersson till stjärna ändå när han slog igenom i Göteborg. Han hade sitt första stora bakslag som anfallare i belgiska Mechelen. En halvknackig första säsong skulle bli så mycket bättre år två. Men presidenten avgick, det blev ändringar i tränarstaben. Andretränaren som var kvar gav det glasklara beskedet.
– Han gillade mig, men det var mer så här: "Kostnaderna ska bort, du är en av de dyrare. Tråkigt, jag är ledsen grabben". Jag var en av de yngre, hade inte presterat något och kostade en del, berättar Kennet som hamnade på läktaren och fick inte ens träna med A-truppen.
Agenten insåg att anfallaren aldrig skulle bli het i frysboxen. Enda alternativet som fanns var som halvårslån till IFK Norrköping som visat intresse, på artistskatt.
Succé efter 13 matcher och åtta allsvenska mål 1993.
– Jag och Janne Jansson kände varandra från U 21-landslaget och hade legat i lumpen ihop. Vi var jättenära kompisar. Det var ett superskönt gäng. Sulo Vattovaara, Lasse Eriksson, Patrik Andersson bland annat. Ett riktigt bra fotbollslag också. Vi var däruppe och fajtades. Vill komma ihåg att vi låg tvåa när jag lämnade och tvåa när allsvenskan var färdigspelad.
Resten är på sätt och vis svensk fotbollshistoria.
Kennet gick till franska Lille, blev en av legendarerna i VM-laget 1994 i USA med sin klassiska målgest.
Var du nära att sluta i Mechelen?
– Nej, absolut inte. Jag har alltid haft en naiv övertro på mig själv. I efterhand kan jag förstå hur nära det var. Jag trodde på mig själv, det var bara de som inte fattade hur bra jag var. Nu efteråt är man lite klokare. Jag fick starta om och fundera på vad jag behövde göra för att fortsätta vara en professionell fotbollsspelare. Det är jag evigt tacksam för.
Sedan ett drygt halvår är Kennet Andersson sportchef i sin mesta allsvenska klubb, IFK Göteborg. Vägen dit var inte självklar allra minst för Kennet som satt i styrelsen i storklubben som utåt sett var inne i en nedbrytande process.
Dåliga sportsliga resultat. Svarta rubriker i lokalpressen att tränaren Poya Asbaghi skulle få sparken, vilket senare dementerades. Till slut fick sportchefen Mats Gren lämna klubben.
– 2018 var ett tufft år många olika sätt. Det uppdagades hur vi mådde, eller hur historien hade tärt på oss. På ett sätt var det kanske inte den värsta tiden, utan det var åren innan. 2018 hade vi tagit tag i det och det innebär att man är på väg någonstans. Det var där vi vände även om det var tungt. Resultaten på planen var darriga, vi fick inte med oss dem, en direkt följd av åren innan. Samtidigt ser man det på ett annat sätt när man sitter mitt i det. Vi kände att resultaten skulle komma, att vi var på väg åt rätt håll.
Det var mycket arbete på några få händer. Den kanske viktigaste uppgiften var att hitta en ersättare i sportchefsrollen.
– Vi letade, intervjuade och hittade inte riktigt rätt. Hade vi det, var de inte vakanta eller tillgängliga helt enkelt. Till slut blev det så mycket för Max (Markusson) som hade två roller, så han bad mig hjälpa till lite. Jag jobbade några månader ideellt, både som styrelseledamot och som stand-in sportchef.
Du tvekade aldrig själv på att ta det jobbet?
– Jag tog inte jobbet då. Jag sa att jag skulle sätta in den tid jag hade, men det blev givetvis all-in ändå. Jag sa att jag inte skulle bli sportchef, bara jobba tills vi hittade en sådan. Det gick väl en tid. Men min fru såg först hur det låg till. Hon sa "Du gillar det här. Jag ser det på dig. Du brinner för det, det närmsta jag sett dig sedan du var aktiv". Men det var självförnekelse som gällde.
Till slut kom frågan från klubbdirektören Max Markusson och ordförande Mats Engström. En lösning med Kennet som sportchef och Pontus Farnerud som assisterande sportchef.
– Jag som satt med varenda en inom klubben och sa "Jag ska inte bli sportchef". Men vi har haft en väl fungerande stab, det har fungerat bra. Jag har inget behov av att göra det "my way", utan det är på den linje som IFK har. Jag ska inte gå in och säga till en fysioterapeut vad de ska göra. Min roll är mer att fråga; "Vad behöver du för att göra ditt jobb så bra som möjligt?" och skapa förutsättningarna.
Det är en process att få tillbaka IFK Göteborg i blåvit topplagsform igen. Ett sätt är att slussa in egna talangerna vilket varit naturligt efter de tunga åren.
– Vi ska få upp ett antal egna produkter i truppen varje år. Där är vi och det har vi gjort. Sedan är det ändå lättare att göra så när ekonomin inte finns. Det kommer kanske bli svårare när den blir bättre. Då blir det alltid lite lättare att snegla åt sidan och köpa en mer färdig spelare här. Men vi gör lite tvärtom nu. Vi binder akademin närmare a-laget. Kommunikation, möten, för att spelarna inte ska känna att det är så långt. Folk utifrån ser också att spelarna i Göteborg får chansen. Det är något vi vill upprätthålla, säger vinnarskallen Andersson.
Vad betyder det för dig att få tillbaka Blåvitt i toppen igen?
– En enorm drivkraft hos mig att komma dit igen. Sedan blir det en helt annan sak. Jag har varit sådan att jag vill vinna nu, det är inget att vänta på. Men jag har lärt mig att bemästra den och att jobba mot sedan. Ska du vinna nu, genom att riskera ekonomin, så kommer förlusterna sedan istället.
– Vi har gjort det några gånger nu i den här föreningen. Det är det som är min uppgift att inte göra om igen. Jag vill att vi stannar däruppe när vi kommer dit.