Favorit i repris. Linköpings bästa herrlag går in i en säsong med höga förhoppningar och tuffa målsättningar om superettan – landar hårt efter ett gäng svaga insatser och får se en mörk, kall höst rycka allt närmare.
Har ni hört det förut? Ja, det har ni ju.
I år kan det trots allt bli spännande, men på fel sida av tabellen. 0–2 mot bottengänget Eskilsminne i helgen var ännu en i raden av besynnerligt usla matcher på sistone och nu är kvalspöket högst närvarande.
Ordföranden Tuncay Yüksel och hela Linköping City bör ställa sig den klassiska "På Spåret"-frågan : Vart är vi på väg?
Inte ens på den lägsta poängnivån kan det finnas ett svar. Laget och klubbledningen är ute på krokiga grusvägar och irrar runt – utan gps. Vem tar befälet och leder laget ut på säkrare mark? Och när händer det? Jag hör lösryckta fraser som "vi behöver kontinuitet" och "lugn och ro är viktigast". Samtidigt kastar sig Tuncay Yüksel ut på transfermarknaden och värvar en rysk duo, en talang från Kvarnsveden och säkert ytterligare någon inom de närmaste dagarna. När ska någon av de egna talangerna från den fina ungdomsverksamheten få chansen, de som nu harvar med AFK Linköping i division 3? Måste man ramla ur ettan för att det ska hända?
City är på god väg att bli ett lika själlöst lag som kompisklubben AFC Eskilstuna.
När laget nu spelat 14 matcher finns enligt mig tre tydliga nycklar till varför säsongen går mot ett praktfullt fiasko.
1) Ingen förstamålvakt
Amerikanen Michael Hartmann var en av de bästa målvakterna i division 1 förra säsongen och gör nu bra ifrån sig i finska högstaligan. Det pratades tidigt om att en ersättare av klass skulle värvas in, men så blev det inte. Istället litade klubbledningen fullt ut på reserven Erik van Leest som direkt spred osäkerhet till utespelarna och stod för flera misstag. Emir Plakalo värvades in under säsongen men har inte fått chansen och istället är det nu orutinerade Bilel Ben Salah som vaktar målet.
2) Nyförvärven levererar inte
Brassen Romeu de Resende sades vara bättre än att spela i ett svenskt division 1-lag, men så här långt är han mest vilsen på det sargade Citymittfältet. Rutinerade Victor Sköld verkar fortfarande hämmad av sin svåra knäskada och gör inte mycket nytta som spetsig forward. Sherko Faiqi, med allsvensk rutin från Sirius, glimtar till ibland men har för dålig fart och visar för taskig attityd. Tre tunga nyförvärv som inte alls levererar.
3) Coronauppehållet
Med stora delar av truppen intakt från förra året var tanken att få en ännu större förståelse kring spelidén och möjligheten att spela ihop laget ytterligare. Istället ser det mer splittrat ut än någonsin tidigare. Här ligger förstås ansvaret på klubbledning och tränare.
En sak till: Det är tydligen en större press att spela i City än i många andra lag. Av vilken anledning då undrar jag? Intresseorganisationen Ettanfotboll jobbar hårt för att höja statusen på division 1, men i fotbolls-Sverige för lagen fortfarande en högst anonym tillvaro. Rådet till Tuncay Yüksel och resten av klubbledningen är att vidga vyerna och titta på föreningen ur ett större perspektiv. Visst vill många Linköpingsbor se ett herrlag på toppnivå och i den bubbla som eldsjälarna kring City lever i kan det säkert bildas en tuff kravbild, men Linköping Citys öden på fotbollsplanen är inte någon stor sportsnackis på stan. Tro mig.