1) Självbilden.
ÅFF tappade nästan hela laget efter allsvenska degraderingen, men överraskade allt och alla – inklusive sig själva. Möjligt att det, tillsammans med en stark försäsong, bidragit till en missvisande självbild och att inte alla riktigt kommit ihåg vad som låg bakom framgången i fjol.
2) Avbräcken.
Skador har ställt det – redan under försäsongen med exempelvis Fredrik Holster borta nästan hela våren. Och Sebastian Ramhorn kom knappt tillbaka innan han försvann igen. Många större och mindre skavanker som stört och stör. Dessutom: tre utvisningar med avstängningar som följd.
3) Pressen.
ÅFF är mentalt skört just nu. Det är en sak att gå ut och spela när det mesta flyter och inte kraven att prestera är lika höga. Nu är det andra förväntningar och inte minst en annan respekt från övriga lag.
4) Tappen.
Månz Karlssons stabilitet i försvaret, Ammar Ahmeds rörlighet och passningsspel på mittfältet och Shkodran Mahollis målskytte i anfallet har saknats ännu mer än vad de flesta trodde. Jämfört med dem som startade säsongen i fjol är 42 (!) mål borta från Ahmed, Maholli, Eid och Alexandersson. Och inte minst: det saknas en ledare på planen.
5) Starten.
0–4 i premiären mot Värnamo är inget man skojar bort. Och sedan 1–2 hemma mot Frej. Det fick en och annan att fundera och gav självförtroendet en knäck som varit svår att reparera.
6) Hemmaspelet.
Sällsynt starka tio vinster på 15 matcher på Kopparvallen i fjol. Så kan det förstås fortfarande bli, men det har inte börjat något vidare med bara en poäng på de tre första hemmafajterna.