Videon är inte längre tillgänglig
– De hade nästan inte ett skott på mål. Vi har börjat med något nytt och det har funkat jättebra. Men man vet också att de andra lagen kommer se vad vi gör, säger mittfältaren Renée Slegers.
Men hon är inte allt för orolig för att lagen ska läsa sönder hennes LFC.
– Det gäller att vi i varje match kan anpassa oss lite efter hur motståndarna spelar mot oss. Det tycker jag vi varit bra på hittills, säger hon.
Mot nästjumbon Umeå behövde LFC inte anpassa sig särskilt mycket. Man ägde matchen från början till slut, vann med 3–0 – men kunde lika gärna gjort det dubbla.
Kristine Minde gjorde LFC:s första mål redan efter åtta minuters spel, men det blev också "bara" det målet i första halvlek trots en handfull vassa Linköpingschanser.
Andra halvlek
I andra halvlek försökte Umeå flytta upp positionerna något, men till ingen nytta. LFC var för bra, tog tillbaka bollen snabbt när de förlorade den – och gjorde ytterligare två mål genom Pernille Harder som tog kommandot i den interna skytteligan.
Först gjorde hon 2–0 i 58:e minuten – och i slutskedet nätade hon på en straff efter att hon själv blivit fälld.
Harders sjunde och åttonde mål för säsongen, två mer än nästbäste målskytten Stina Blackstenius.
Anfall
Det har skrivits – och kommer förmodligen fortsätta – att skrivas spaltmeter om LFC:s anfallsstyrka med Pernille Harder i spetsen, Stina Blackstenius, Kristine Minde och Fridolina Rolfö. I andra halvlek, lagom till att Renée Slegers kom in i matchen, spelade dessutom alla fyra anfallare i något som från läktarhåll stundtals såg ut som ett 4-2-4-system, med Slegers och Claudia Neto som låga mittfältare framför backlinjen.
– Ja, det stämmer. Det blir nästan att man spelar med fyra backar och sen två, två, två. Man tror att det ska bli lite för smalt på planen, men ytterbackarna kommer upp mycket. Det är väldigt kul att spela så, säger Renée Slegers.
Skador
För hennes egen del är det bara roligt att vara på planen igen efter skadebekymmer senaste säsongerna (bäckeninstabilitet).
– Jag mår bra, det har varit svårt eftersom jag fått en del bakslag och fått bygga upp igen. Men nu känns det stabilt och jag har fått hoppa in i matcherna. Det känns så kul, säger hon och spricker upp i ett stort leende.
Snart hoppas hon få chansen från start, kanske redan mot seriefinalen mot Rosengård om en och en halv vecka.
– Jag är lite av en spontanspelare, som bara går ut och spelar och ser var ytorna finns. Jag känner att jag håller på att hitta tillbaka dit. Det är klart att jag behöver 90 minutersmatcher för att få den formen, säger hon.