Nyblivna 40-åringen har tagit över som sportsligt ansvarig för allsvenska topplaget.
Utöver att jobba heltid som kommunikationsstrateg på Linköpings kommun har hon under de senaste åren närt sitt fotbollsintresse med en podcast, med att frilansa som journalist och fotograf och med att gå internationella kurser i fotbollsanalys.
Nu lägger hon den tiden på att vara sportansvarig när LFC har byggt en ny organisation.
– Svårt att få tiden att räcka till? Kan det vara. När vi inte hade några tränare klara…då var det extremt mycket. Nu är det lite lugnare. Jag har ett jättestort hjärta för LFC och vill att tjejerna ska vara sina bästa jag. Att känna att de kan drömma stort. The sky is the limit, liksom.
Vi träffas och tar en fika på stan.
Många snacksaliga har man mött i det här yrket, men Mia Eriksson går garanterat in på en sådan topplista.
Som hon pratar. Som hon brinner.
Vi lyssnar mest.
Efter några allsvenska tredjeplatser är målet att försvara positionen i toppen. Rätt mycket har hänt sedan i höstas, med nya tränare (Rafael Roldan och Jonne Kunnas), nya spelare (Irene Dirdal och Vilma Koivisto) och tunga tapp (Yuka Momiki, Saori Takarada och Stina Lennartsson).
– Jag sa det redan innan vi skulle börja rekrytera huvudtränare. Först måste vi bestämma vad vi vill spela för fotboll? Vad tror vi på? Vad är den här truppen rekryterad för? Nu har vi satt identiteten. Det här ska Linköping FC vara nu och framåt. Dirdal och Koivisto hade inte kommit hit annars. Ska vi plötsligt spela en annan typ av fotboll har vi brutit vårt avtal, säger Mia Eriksson.
– Andrée (Jeglertz, förre tränaren) implementerade det här med hög press, man mot man-försvar, offensiv balans och höga krav på varje spelare att vinna sina dueller. Titta på topp tre-lagen i allsvenskan. Alla spelar på liknande sätt. Det är ingen slump att vi har gjort flest mål och haft flest målgörare. Det är så därför många vill hit just nu.
– Vi har sagt nej till spelare för att de inte passar vårt sätt att spela och tänka. Samma med en tränare, det finns många jättebra coacher, men alla vill inte spela riktigt så. Har du en tanke och affärsidé kan den inte bytas vartannat år när du byter tränare.
Damfotbollsvärlden är liten och det är lätt att skapa kontakter. Häromdagen pratade Eriksson med en kille i Argentina. Och i morse med någon från Australien.
– Man märker att LFC är ett varumärke. Vi har hur många exempel som helst på spelare som varit här och tagit steget till större klubbar. Du har Pernille Harder, Magdalena Eriksson, Fridolina Rolfö, Jonna Andersson…och när Frida Maanum säger till engelsk media att åren i Linköping var de bästa i hennes liv är det också mycket värt.
En snackis inom damfotbollen är vad som händer när större herrklubbar nu har tagit över.
Mia Eriksson säger:
-- Ska vi fortsätta att springa ikapp klubbar som Hammarby och Häcken? Realistiskt kommer vi aldrig kunna göra det. Då måste vi fokusera på oss själva. Hur kan vi sälja in LFC? Hur kan vi sticka ut? Hur kan vi få spelare att komma hit och spela fotboll? Då behöver vi presentera en helhet, en affärsidé och en strategi som är viktigare än tre poäng i en enskild match.
– Sen handlar det också om vi ska tjäna pengar på det vi gör. Hur ska vi kunna ta betalt för spelare? Hur ska vi få till längre kontrakt? Hur ser affärsmodellen ut? Vi behöver inte jämföra oss med någon annan. Vi kan bara göra det vi kan göra i Linköping.