Andreas Alms lag föll ihop på 20 minuter och riskerar att gå på uppehåll på nedflyttningsplats.
Inte för att det gjorde någon skillnad, men nog var det en smula ironiskt att Ture Sandberg – när 19-åringen till sist fick ett nytt inhopp – stod för IFK Norrköpings enda ljusglimt på lördagen. Just eftersom IFK varit en av allsvenskans snålaste klubbar när det kommit till speltid för unga spelare den här säsongen, klubbens uttalade strategi till trots.
I andra delar är IFK desto mer generöst.
Försvarsspelet, till exempel. Fråga Marcus Lindberg, Noel Milleskog och Yousef Salech. Sirius offensiva spelare hade en försommarfest på Studenternas.
Vad IFK gjorde är ärligt talat svårt att sätta fingret på.
De tillresta fansens budskap inför avspark var tydligt: "Kriga för emblemet och staden". Men fem dagar efter 0–4 hemma mot IFK Värnamo gick IFK Norrköping i stället ut och släppte in fem bollar.
Så agerar inte ett lag som är på väg att resa sig. Så agerar ett lag i spillror.
1–9 på två matcher. En poäng på de sex senaste omgångarna. Senast det hände IFK i allsvenskan var 1978. 46 år sedan. Det här är inte bara en formsvacka eller brist på självförtroende. IFK Norrköping går på ledighet fast i bottenstriden – och som laget spelat är det helt logiskt.
Kan Andreas Alm vara kvar på sin post efter den här våren? Det finns knappt några argument för det.
Redan på försäsongen såg defensiven sårbar ut. Trots att IFK arbetat mer med det än anfallsspelet syns ingen tendens till förbättring. Det – mer än något – kan tränarstaben kritiseras för. Och det är som Alm själv är inne på i intervjuer inte bara ett sätt laget släpper till chanser på. IFK-tränaren har inte lyckats hitta en fungerande backlinje, vare sig sett till numerär eller namn. För en tränare som ska ha defensiv stadga som ett signum är det minst sagt bekymmersamt.
Efter tolv omgångar går det fortfarande inte att se en inspelad startelva. Visst, här spelar skador in, men vid någon punkt är det dags att ge spelare en chans att hitta kemi.
Den offensiva passningsfotbollen som klubben ville tillbaka till efter Glen Riddersholm syns ingenting av. IFK har visserligen mer boll än i fjol, men ofta på utsidan eller i backlinjen. Sett till passningsfrekvens, possession på offensiv tredjedel och bolltoucher i motståndarnas box är IFK ett botten sex-lag.
Inte heller yngre spelare får chansen i laget just nu.
Men flest frågetecken väcker oförmågan att ge fansen något att tro på. I förändring eller motgång måste en tränare kunna förklara vart laget är på väg, hur man arbetar för att få det att vända eller inspirera till kamp med karisma och visioner. Just nu gör Andreas Alm inget av det. Och med tanke på hur uppgivet spelarna agerar är frågan vad truppen tror på längre.
I det här läget – med det här spelet, den här trenden och de här resultaten i en klubb med IFK Norrköpings tyngd – skulle många tränare få gå.
Enda argumenten för IFK att fortsätta med Alm är om truppen inte är bättre än så här, att kontinuitet är ett måste efter att ha brutit med Riddersholm och Rikard Norling eller att föreningen har större strategiska problem att lösa.
Men Glen Riddersholm fick uppenbarligen ut mer av en snarlik trupp förra säsongen. Och kontinuitet är inte mycket värt om det man gör inte fungerar.
Något måste hända.
Efter en ny storförlust samlades IFK-spelarna framför de tillresta fansen.
Styrelsen behöver reda ut de här frågorna nu. Om de inte redan sitter på svaret. Sakarias Mårdh säger att han inte tror på att byta ut personal, men att bara fortsätta som tidigare kan inte vara ett alternativ.
Einstein definierade det som galenskap.
Det är sällan så simpelt som att en enda länk ligger till grund för en sportslig kris. En lång kedja av beslut hänger ihop. Men IFK måste ringa in hur man kortsiktigt får till förändring.
Om truppen faktiskt är bättre än så här – är då Alm verkligen rätt person att leda den in i höstsäsongen?
Men om spelartruppen är en av ligans sämre: ska då Tony Martinsson få fortsätta att bygga den? Eller har han fått för små resurser av styrelsen för att göra ett konkurrenskraftigt arbete?
Hur man än landar i de här frågorna är allt styrelsens ansvar. Den har rekryterat den sportsliga ledningen ända ned till träningsplanen. Den är involverad i den sportsliga strategin och uppenbarligen väldigt sent inpå transferfönster i budgetfrågor.
Mer än något annat ska styrelsen och Sakarias Mårdh utvärdera den egna positionen. Klarar styrelsen av att sätta en ny kurs för herrfotbollen?
Annars ser vi alla vart den är på väg.