Det är sannerligen händelserikt när IFK Norrköping spelar fotboll. Rock 'n' roll.
Det blir väldigt, väldigt ofta en oerhörd dramaturgi, ett kreativt manusskrivande, när det här laget kämpar för nytt allsvenskt kontrakt.
Mitt i allt står Andreas Alm stadigt och gör lyckade byten på löpande band. Vito Hammershöy-Mistrati har på senare tid blivit symbolen för det. Mot Elfsborg tryckte IFK-tränaren in David Moberg Karlsson och Tim Prica direkt efter halvtidsvilan och bytte även positioner på en del startspelare.
Fingret i luften, matchcoachning som bäddade för att IFK utmanade om att lägga beslag på alla tre poäng.
Efter Ibrahim Buharis utvisning i den 16:e minuten försökte Elfsborg stänga ner de centrala vägarna med en 5–3–1-formation. Hemmatränaren Oscar Hiljemark ville få ut IFK:s spel på kanterna och kunde då förlita sig på sina nick- och duellstarka backar i straffområdet.
Men IFK gjorde match av det och hade några riktigt starka perioder. Det hade även Elfsborg. Matchen gick i vågor och sprakade.
Elfsborg har elva raka förlustfria matcher i allsvenskan och Europaspelet. Ändå åker IFK härifrån med en bitterljuv känsla eftersom de kunde ha spräckt sviten.
Även inför avspark fick Andreas Alm gnugga geniknölarna. Lagets bästa och viktigaste spelare, Christoffer Nyman och Arnór Traustason, skadade och Tim Prica krasslig.
Det går att argumentera för att IFK är ett lag med Nyman och Traustason och ett annat utan. Andreas Alm har själv tryckt på att de är i ett eget fack i truppen. När David Moberg Karlsson kommer i bättre trim bör han också stoppas in i den kategorin.
Blotta ögat ser hur monumental Christoffer Nyman varit i år, underliggande statistik förstärker känslan. Väldigt mycket talar för att IFK är ett sämre lag utan en av allsvenskans främsta forwards, men på Borås arena gav IFK blanka fan i det.
Ersättaren Carl Björk är ingen målmaskin och var petad från truppen så sent som i måndags. Han är naturligtvis sämre än Christoffer Nyman, men det finns liknande egenskaper, som rivigheten, slitstyrkan, det ihärdiga presspelet, kontringshotet och de små älgakliven. Gnuggaren Carl Björk spräckte sin målnolla för den här allsvenska säsongen och stämplade in när det behövdes.
Christoffer Nyman satt vid sidan och såg på. Den tåskadade lagkaptenen följde med till Borås. Det hade inte alla gjort, men det är en självklarhet för Christoffer Nyman. Jag behöver knappast understryka vilken kulturbärare han är, men det här är ytterligare ett exempel på hans storhet och lojalitet.
IFK har haft historiskt svårt på Borås arena, men efter sommaruppehållet har vårens fiaskogäng trotsat många odds. Dubbla kryss borta mot Hammarby och Elfsborg, inom loppet av bara några dagar, är starkt.
Många förtjänar beröm, som mittbackarna Max Watson och Anton Eriksson och numera startande superinhopparen Vito Hammershöy-Mistrati (som Elfsborg märkligt nog lämnade fri på bortre ytan i samband med typ alla hörnor).
Med facit i hand är det svårt att kritisera att Amadeus Sögaard åter blev bänkad. Med tanke på hur det sett ut under säsongen är det naturligt, men eftersom han kanske var bäste IFK:are mot Hammarby är det ögonbrynshöjande. Hur reagerar Amadeus Sögaard? Vilka pedagogiska knappar trycker tränarna på i dialogen med honom? Kommer tillförordnade sportchefen Magni Fannberg få signaler om att det kanske ämnas rivas kontrakt i vinter?
Jag kalkylerar med att just Magni Fannberg kommer leda det arbetet. Med sin handfasta stil och breda fotbollskompetens känns han som framtidens sportchef. Det vore samtidigt kittlande att se lojale Tony Martinsson i någon annan roll i föreningen.
Sådana diskussioner bör vara igång trots att det allsvenska kontraktet inte är säkrat.
Dramatiken kvarstår, det prekära läget är fortfarande närvarande, men det här laget är på väg mot något som skulle kunna sluta med en stor utandning i höst.
IFK framstår numera som ett av de skarpaste lagen i bottenstriden.