Så sitter vi här igen. En misslyckad allsvensk säsong. Ett oidentifierbart skimmer över en stolt allsvensk förening som tvingas ta ett steg tillbaka. Rikard Norling körde fast och kom ingenstans. Glen Riddersholm lyckades inte mycket bättre.
Därför känns inte signalerna att dansken får gå efter säsongen helt oväntade.
Sportchefen Tony Martinsson sparkar sin andra tränare inom loppet av knappt ett och ett halvt år. Och det är såklart ett väldigt dåligt betyg till IFK Norrköping, inte minst dess styrelse.
När IFK tryckte på omstarts-knappen sökte man något nytt och en influens från någon som inte redan varit i den allsvenska sfären. Man tittade brett och sökte djupt och fastnade för en dansk med vunna titlar (danska ligan med Midtjylland och cupen med Söderjyske) som sades ha en fallenhet att mejsla fram och producera talanger till färdiga A-lagsspelare.
Under Riddersholms ett och ett halvt år i Norrköping har vi inte sett mycket av vare sig vunna matcher som varit i närheten av att ge titlar eller att han varit speciellt nyfiken på att släppa fram akademispelare i A-laget.
Tvärtom.
Det har varit en ganska oborstad och många gånger onyanserad kritik mot allt och alla. Inte minst den egna organisationen, arenan, media, spelarnas färdigheter och truppens utformning.
Visst, det var ett sargat IFK efter Norlings krasch men spelmässigt har inte Riddersholms idé alls matchat det IFK Norrköping hade i sin jobbansökan. Det började oroväckande tidigt gnys om bristen på spelidé, avsaknaden av grundspel och vad den 51-årige dansken egentligen ville få ut.
Framför allt sipprade det ut att det var en ohälsosam kulturkrock och inte minst blev vi varse om detta när han sågade spelarna på en träning framför Sportens kamera. Det känns som att Riddersholm hoppade på ett jobb men möttes av en helt annan verklighet och det har inte varit en gynnsam situation för honom eller IFK som klubb. Spelare som sportchefen Tony Martinsson värvade eller Glen ärvde av Norling har en efter en avpolletterats.
Jag tänker på unge Edvin Tellgren som var Martinssons prestigevärvning till akademin. Godswill Ekpolo blev lite av en hackkyckling som skeppades iväg till Cypern, Laorent Shabani försvann till FC Andorra och det kanske mest träffande exemplet är Lucas Andri Gudjohnsen som knappt fick dra på sig matchtröjan i Norrköping och nu är en av danska ligans mest frekventa målgörare i Lyngby.
Han valde i stället att satsa på sina egna landsmän, och säga vad man vill om Marco Lund och Vito Hammershöy-Mistrati, men visst känns det väl som att de fått lite av en räkmacka?
Unga framtidsnamn i Vedran Vucicevic och Anes Mravac fungerade inte med huvudtränaren och sökte sig bort.
Utanför fotbollsplanen har det varit en tränare som har haft svårt att vara lyhörd. Hans nedklottrade tränarrum med citat i IFK-katakomberna andas inte 2023 och det gör inte heller hans fotbollsfilosofi. Det är självklart ingen billig utväg att sparka Riddersholm med två år kvar på ett dyrt kontrakt, men om man väljer att göra det här och nu är det inte bara det rätta att göra – det känns som ett måste för att ta 2024 framåt.
Kim Hellberg har fortfarande inget hört från IFK Norrköping. Och vi får nog acceptera att han hamnar i en annan allsvensk rival. Om andra namn som nämns, Andreas Alm eller Andreas Brännström, är rätt väg att gå får vi se.
Men de känns i alla fall mer IFK-kompatibla än Glen Riddersholm som inte leder laget på plats i Uppsala på söndag, avstängd. Precis som han var i allsvenska epilogen mot Häcken för ett år sedan.
Glen Riddersholm gjorde avtryck, men kanske inte de mest smickrande.