– Klart jag har tid att prata, började Radetinac, med ett brett leende som lyste upp hela ansiktet.

Då hade det inte gått många minuter från det att domare Glenn Nyberg blåst av den högdramatiska guldmatchen, tills dess att mittfältaren stannade till i en av Östgötaportens korridorer.

– Det känns helt galet. Helt galet. Jag förstår fortfarande inte att vi har vunnit, utbrast Radetinac.

Från att ha skjutit upp Åtvidabergs FF i allsvenskan, på tilläggstid, mot Vasalund den där oktoberkvällen 2010 har mycket hänt.

För att inte tala om när han ytterligare fyra år tidigare valde att lämna Linköpings FF (då hemmahörande i division 2) för att satsa på fotbollen fullt ut.

– Varje fotbollsspelare drömmer om att vinna titlar, men hela min resa känns helt overklig. Det är verkligen svårt att förklara hur stort det är, och hur mycket det betyder för mig.

Trots att han hunnit fylla 34 år berättar Radetinac, som precis som laget stod för en urstark höst, att han känner sig bättre än på länge.

– Man har bara velat spela hela tiden och för mig har det inte spelat någon som helst roll om det varit offensivt eller som högerback.

Underläge med 0–2 i paus och knappt en tillstymmelse till målchans. Hur gick tankarna just då?

– Vi sa till varandra att vi inte har något att förlora. Sedan gick vi ut och körde vidare på samma spel som vi haft hela hösten. Det kändes bara som att guldet tillhörde oss.

Nu då?

– Nu ska vi fira. Hur vet jag inte... men vi ska göra det stort.