Elfsborgs kansli är stilrent. Allt går i grått, vitt, svart. Whiteboarden i mötesrummet skvallrar om hur många fler miljoner marknadssidan ska dra in 2014. Det finns en procentsats på hur mycket publiksnittet på Borås arena ska öka. Men det står inget om de sportsliga kraven.
Fjolåret var mörkt för det gulsvarta laget. Svenska mästarna från 2012 floppade rejält, kom sexa i allsvenskan och misslyckades i Champions league-kvalet. En liten tröst var att man tog sig till gruppspelet i Europa league. Väl där var det ingen större fest med bara fyra inspelade poäng.
Innanför dörrana var det också turbulent. Huvudtränaren Jörgen Lennartsson fick sparken i september. Assisterande tränaren Peter Wettergren, som varit i klubben sedan 2004, blev kvar och fick sin barndomskamrat Klas Ingesson vid sin sida. Då snackades det om en tillfällig lösning. Men strax före jul stod det klart att Ingesson, som tränat ungdomslag i klubben några år, blir kvar.
Det är därför vi åkt till textilstaden i väst. För att ta prata om livet och fotbollen med två kompisar från Ödeshög.
– Äntligen har vi strålat samman efter 100 år. Jag hade nog inte hoppat på det här om inte Wettergren varit med, säger Klas Ingesson.
Vi sitter vid ett bord med en stor tavla på Anders Svensson i aktion som fond. Det är torsdag förmiddag i slutet av januari. Samtidigt som Svensson och de andra spelarna kör ett styrkepass sitter två tredjedelar av Elfsborgs tränartrojka med varsin mugg kaffe och pratar rollfördelning. Efter det tunga fjolåret har Peter Wettergren tagit ett kliv tillbaka och har ansvar för den individuella träningen. Chefstränare är tidigare fystränaren Janne Mian.
Klas Ingesson, som inte har en formell utbildning och inte får kallas tränare, har titeln manager. – Ja, har man ingen utbildning blir man manager....näevars, den här enmansshowen som vi kör i Sverige tror jag inte på. Så funkar det inte utomlands. Nu tror vi hårt på det här, just att vi är tre stycken tror jag blir vår styrka, säger Ingesson som är chef över tränarparet.
Peter Wettergren nickar och kramar en snus samtidigt. Han var väldigt sliten i höstas. Både fysiskt och mentalt. Utöver jobbet i Elfsborg är han scout åt det svenska landslaget, ett uppdrag han ska fortsätta med. Samtidigt blir den nya rollen i Elfsborg lite mer tillbakadragen, något som ger tid att sammanfatta allt det han sett och lärt sig genom åren.
– Jag har jättemycket tankar och idéer. Nu får jag chansen att ta ner de här bollarna och få fram det till spelarna. Jag har allt uppe i huvudet, men inte fått ner det på pränt. Det får jag tid för nu.
Han flammar upp en i en utläggning om influenserna från tysk fotboll. Hur man löser centrala genombrott, jobbar med omställningar och anfaller mot ett samlat försvar.
Klas Ingesson ler.
– Du hör, visst låter han sliten? Det är just det som är så skönt med Wettergren, han säger att han är trött och så har han tusen idéer. Han kan inte i ge fan i det.
Har han alltid varit så?
– Han har varit tränare sedan vi var sju år. Stod på mittpunkten och pekade, vi andra fick springa som galningar.
Peter skrattar. Men blir snabbt allvarlig.
– Jag är fascinerad av Klas på många sätt. När vi var yngre hade jag det ganska enkelt för mig, tekniskt sett, medan Klas hade det tuffare. Men den inställning, den målmedvetenhet han visade redan när vi var små är svår att beskriva. Efter träningarna gick jag och duschade och snackade skit inne i omklädningsrummet medan han stod kvar och nötte. Sen vet vi hur det gick, jag kom inte så långt medan Klas nådde väldigt långt. Jag tror det beror på att Klas tidigt bestämde sig för att bli bra och det fick kosta, medan jag var väldigt bekväm.
Klas kontrar.
– Jag har jävligt svårt för att bara gå ut och lattja. Man måste vinna, det går inte annars. Wettergren hade nog också en stor vilja, men den kanske var mer analytisk. När tränaren sa ”4-4-2, press och understöd” så körde vi bara på utan att egentligen fatta vad han menade. Men Wettergren ifrågasatte alltid saker.
Klas Ingesson och Peter Wettergren stötte på varandra första gången på det som hette lekis i mitten av 1970-talet. En brottningsmatch mellan två sexåringar i Ödeshög som la grunden till en livslång vänskap. Efter nio år i samma klass i grundskolan splittrades de i gymnasiet. Men inte mycket. De gick i parallellklass på social, en tvåårig linje på Kungshögaskolan i Mjölby.
– En linje för oss som inte visste vad vi ville bli och som inte ville jobba. Jag vet inte ens om jag fick några betyg och frågan är om jag var på en enda mattelektion på två år, säger Klas.
Peter garvar åt minnena. Bussen hem till Ödeshög gick tio i ett eller halv fyra på eftermiddagarna.
– Gissa vilken vi oftast tog? Eller hur ofta vi sket i att hoppa av vid skolan på morgonen, åkte in till Linköping och fikade på Bocken eller vad det hette och kom tillbaka lagom till tio i ett-bussen. Ha ha, nu överdriver vi kanske, men vi var inga bra elever.
Klas:
– Jag var inte bra i skolan, kunde inte tänka mig att stå i fabrik, farsan hade timmeråkeri och jag var nog ingen kommande åkeriägare. Det roligaste jag visste var jakten och fotbollen.
Vid den här tiden var Klas Ingesson och visade upp sig hos IFK Göteborg. Efter gymnasiet gick också flytten storklubben och det var starten på en sanslös framgångssaga.”Klabbe” blev snabbt en snackis i fotbollssverige. Den tuffe, blonde mittfältaren från skogarna debuterade i landslaget 1989 och var bofast i blågult i nästan tio år med hemma-EM 1992 och VM-bronset 1994 som självklara höjdpunkter.
1990 flyttade han till Belgien och Mechelen. Proffslivet gav Holland, Italien, England och Frankrike innan familjen flyttade hem 2001.
Peter höll sig hemmavid fram till 1990 då han började på Valla Folkhögskola och värvades till Åtvidabergs FF. Efter två säsonger i ÅFF blev det Mjölby AI innan han återvände till moderklubben som spelande tränare 1998. Efter några lyckade år, som assisterande och huvudtränare, i Motala AIF hörde Elfsborg av sig vintern 2003. Klas Ingesson fanns med kulisserna redan då. Sportchefen i Elfsborg, Stefan Andreasson, ville se en comeback av Ingesson som spelare och rådfrågade även om hans syn på tränare.
– Jag sa åt honom att tänka nytt, säger Ingesson om bakgrunden till att oerfarna duon Magnus Haglund och Peter Wettergren tog över klubben 2004.
Tio år senare står Peter Wettergen och tittar på spelare som lyfter skivstänger och gör jobbiga magövningar. Anders Svensson gör sin patenterade snurrfint framför hans fötter mellan repetionerna och när tränarna, till synes inte helt bekväma, ställer sig intill en stolpe för fotografering haglar häcklingarna.
”Bromance”. ”Våga säga nej!” ekar i träningshallen.
– Vi måste komma med ett leende på läpparna, bjuda på oss själva och sprida energi. Gör man inte det är man illa ute, är du ledare gäller det ge 110 procent, säger Peter Wettergren.
Elfsborg har medvetet rensat i truppen. Flera äldre spelare har lämnat och har ersatts av egna juniorer. Det snackas om nystart. Klas Ingesson knyter näven och peppar. Skriker något ohörbart till målvakten Kevin Stuhr Ellegard. Han vill se glöd. Varje träning. Varje match. Gamla meriter betyder ingenting.
Jag följer hans steg när vi går tillbaka till kansliet. Klas är förkyld och haltar ganska svårt. Hans imunförsvar är svagt och skelettet skört. Typiska bieffekter från behandlingar mot den blodcancer, myelom, han drabbades av för fem år sedan. Cancern har kommit tillbaka vid flera tillfällen, men Klas Ingesson har kämpat ner den varje gång. För snart ett år sedan genomförde han ett lyckat stamcellsbyte med hjälp av en donator. Men han tvingas gå påregelbundna kontroller.
– Jag blir förkyld lite oftare och när det är kallt spökar benskörheten. Men annars är läget stabilt, säger Klas.
Han har pratat öppet om sin sjukdom under hela resan. Och vännen Peter har varit ett viktigt stöd.
– För mig är en riktig vän att han finns när det behövs. Jag kan spy galla över Wettergren, tycka det är för jävligt att jag som tränat hela mitt liv ska drabbas. Skulle jag säga det till frugan till exempel lastar jag henne, det gör jag inte med Wettergren. Han tar och förstår. Skulle jag säga saker till honom som han inte får tala om för någon annan, då vet jag att han håller det.
– När det hände kände jag att det viktigaste för mig att vara som jag brukar. Känner Klas att han vill prata om sin sjukdom gör han det. Jag tror inte på att ringa fråga hela tiden hur någon mår. När jag ringde var det fotbollssnack och ville han prata om det andra så pratade vi, säger Peter Wettergren.
Efter snart två timmar slår det mig: vi har nästan enbart pratat minnen och dåtid.
Om knappt två månader är det allsvensk premiär för Elfsborg. Mot Åtvidaberg på Kopparvallen. Jag hinner knappt ställa klart frågan om målsättning innan Klas avbryter.
– Spelar du i ett lag som Elfsborg behöver man inte ställa upp några mål. Vi ställer upp en jävla lång stege och ber spelarna att klättra så långt de kan. Det viktiga är att vi gör ett bokslut där vi fått in det vi ville, lyckas vi med det då kan det inte bli annat än bra.
Hur kommer det märkas att Klas Ingesson styr skutan?
Peter Wettergren drar en anekdot från 1990-talet när han var och hälsade på i Italien.
Ingesson skulle möta Zinedine Zidane, världens bäste fotbollsspelare vid den tiden.
– Det blir väl tufft, frågade jag. ”Äh, han är helt värdelös”. Klas hade inte respekt för någon, medan en annan kunde skita på sig om man skulle möta någon som var duktig. Jag tror att du kommer att få se glöden, kampviljan i duellspelet hos Elfsborg i år.
Se fler bilder från reportaget i länken till höger.