– Varför man håller på? Den frågan har man ställt sig många gånger, erkänner Lasse. Men när man lägger av med det här kommer man att sakna det, så är det ju.
Resan startade 2004. Deras söner skulle börja spela fotboll i Sturefors och de tog åt sig rollen som ledare, tillsammans med några andra.
– Sen har det bara rullat på, säger Janne. Och grabbarna är ju kvar i klubben än idag.
Jannes son Jesper pluggar på annan ort och kommer hem ibland för att spela. Lasses son Pontus är just nu långtidsskadad med krånglande fotleder. Annars har de varit klubben trogen under alla år.
– Jag vet inte, men det känns som det är en speciell anda här ute. Killarna trivs och det har varit viktigt för oss, säger Janne.
Han var under en tid fotbollsansvarig i klubben och berättar om en kritisk punkt i klubbens historia, där det kunde gått riktigt illa.
– I början av 2017 var vi nära konkurs och hade nästan inga spelare. Jag minns att vi hade ett möte här den 9 januari, dagen innan man skulle anmäla seniorlag till seriespel, med bara tio spelare. Och dåligt med pengar.
Men klubben reste sig. Lag anmäldes, spelarna som fanns tog med sig kompisar och man lyckades ta sig igenom seriespelet. Samma år hade årskullen födda 2000, som Janne och Lasse följt sen knatteåren, blivit juniorer och klubben kunde det året ha sitt första juniorlag på över tio år.
– På nåt sätt blev det en vändpunkt för föreningen och idag skulle jag säga att vi mår väldigt bra här ute. Vi har många lag, många spelare och A-laget går bra i serien som nykomlingar i fyran. Och jag tror att 80 procent av spelarna nu har en anknytning till Sturefors. Vi ringer aldrig runt och värvar några spelare, vill de spela här får de komma till oss.
Idag är Janne lagledare, Lasse en av tre tränare. Laget på övre halvan i serien.
– Det är oerhört jämnt där uppe, bakom Grebo, och jag tycker att vi har gjort det över förväntan. Det är inte många av killarna som spelat på den här nivån tidigare, säger Lasse.
När duon startade pojklaget 2006 hade de 23 spelare i truppen. Men som i så många andra klubbar och idrotter faller många bort på vägen och bara tre av dem spelar fotboll fortfarande.
– Jag skulle säga att det finns två kritiska åldrar där man kan tappa spelare, säger Lasse. Det är först när de ska börja högstadiet och många andra intressen dyker upp. Och sen när de gått ur gymnasiet och kanske flyttar för att plugga eller får jobb som gör att de inte har tid längre.
Laget de hade tränade sällan mer än två gånger i veckan och man var alltid noga med att alla skulle få samma chans att spela och träna.
– I början klockade vi nästan bytena så att alla fick spela lika mycket. När vi sen skulle spela nio mot nio vid 13 års ålder så frågade vi grabbarna var i laget de ville spela. Det slutade med att vi hade en målvakt, en back, två mittfältare och massor av forwards, berättar Janne och skrattar åt minnet.
Det löste sig till slut och han säger att en viktig del i deras filosofi var att alltid ha med föräldrarna på vägen.
– Vi hade täta möten med föräldrarna och berättade alltid först för dem hur vi planerade och tänkte kring olika saker. Och har man föräldrarna med sig på tåget så blir det alltid mycket lättare.
Janne berättar att det skapade en stark grupp kring laget.
– Vid många bortamatcher hade vi mer folk vid sidan om planen än hemmalaget. Det var en tid man minns med stor glädje.
När vi tittar ut över träningsplanerna på arenan är det full aktivitet. Knattelag, både killar och tjejer, överallt. Så många att A-lagsspelarna i början av sin träning får tränga ihop sig i ett litet hörn.
– Just nu, vid den här årstiden när det blir mörkt ganska tidigt, är vi trångbodda. Men vi hoppas kunna få till en gräsyta till, för en sjumannaplan. Det skulle lösa en hel del bekymmer.
Han berättar att klubben själv till stor del sköter anläggningen, främst med en grupp eldsjälar som han kallar fastighetsgruppen.
– De är oerhört viktiga och vi får väldigt mycket beröm för vår gräsplan när andra lag kommer hit och spelar. Jag tror inte att det är många andra föreningar som kan bjuda på en så tät och fin naturgräsplan.
Och kanske är det just där som tjusningen med att vara ledare och lägga ner mycket tid finns.
– Att komma hit en ljummen sommarkväll med sol från en klarblå himmel och se alla barn och ungdomar spela fotboll, det är inte mycket som slår det, menar Lasse Wessman.